Göteborgsposten – 12 april 1867, sida 3

Hvarjehanda. Lif efter döden. Flera franska läkare ha på senare tider experimenterat med liflösa väsens återkallande till lifvet och dervid åstadkommit resultater, hvilka hardt när gränsa till det otroliga. Det är isynnerhet Gustaf Lebon i sin afhandling de la mort apparente och en professor vid medicinska fakulteten i Paris Vulpian i ett för några månader sedan utgilvit verk om nervsystemet, som framkommit med de mest förvånande påstårnden i detta hänseende, åt hvilka de vilja tillmäta fullt vetenskapligt berättigande. En pariser journalist berättar, att han personligen vändt sig till Lebon för att förskaffa sig visshet i saoch denne företog i hans närvaro följande experimenter: Först dränkte ban en kanin i ett stort med vatten fylldt fat och sedan man genom stethoskopet utrönt att djurets hjerta upphört att slå, stack han en lång nål in i bröstet på detsamma och gjorde några sekunder derester en skåra på hvardera sidan om dess hals i hvilka skåror han ombragte yttersta spetsarne af tvenne med en elektrisk apparat förbundna metalltrådar och lät en elektrisk ström löpa mellan instrumentets poler. Efter några sekunders förlopp började djurets buk att höja och sänka sig; de återvändande lisstecknen yttrade sig efter hand städse mer och mer tydligt; kaninen drog våldsamt efter andan och var snart åter på benen igen. Han högg derefter med en bred sabelklinga hufvudet al en hund, och då åskådaren frågade om han skulle kunna sätta lif äfven i detta, svarade han att ingenting voro lättare. Den berömde ppyskologen Brown Saquart har nemligen bevistat att vissa elementer af blod, insprutade i ådrorna, återupplifva organer hvarur lifvet försvunnit. Lebon kunde äserge hundens hufvud lif och samtidigt dermed äterge den stympade kroppen lifvet, men ock si intet mera. Det första experimentet åstadkom han genom att i hundens hals anbringa flera tunna rör, som genom kautschuksslanvar stodo i förbindelse med ett stort glaskärl, som var fylldt med en svagt färgad vätska, hvari flöto en agitutor och en termometer, hvarefter han vred på en kran och väntade. Efter några ock rs förlopp började det ifvudet att röra på begge öronen net ryr örde sig, ögonlO sin bi deri: t Iobons försäkran, et menuiskobulvud, åt hvilatergilva lif och ic! ket man aenvet e kunna tala, Wen det skal de frågor, man gör det, med tillbjeip af läpparnes eller ögonens a och uttryck och sålunda tillkännagifva allt, som det lörnimme Det amma otroligt nde påstående, vulpian offentliggör i sitt ofvan berörda arbete. skör så vidt en ve:enskapens dyrkare, säger han skulle vilja pröfva detta rön på hufvudet af en hals huggen skulle han bli vittne till ett storartadt men förfärande skåd spel; han skulle kunna återgifva letta hufvud hjernans funktioner; han skulle i ögonen och ansigtsmusklorna kunna återväcka de rörelser, som hog menniskorna framkallas genom passioner och de tankar, för hvilka hjernan äro härden. YViskrikhet. Piofessor Agassiz har nyligen i en föreläsning i Newyork omnämnt den utomordentliga tiskrikher som är rå le i Amazonfloden. Denna har icke ett enda fiskslag som förefianes i något annat vatten, och olika delar af floden ha olika arter. onsamt en enda liten dam eller sjö som står i förbindelse med floden har öfver 200 olika slags fiskar, hvilket är tre gånger så mycket som Mississippi kan skryta at. I sjelfva Amazonfloden har professor A. funnit 2,000 olika arter, ehuru då han började sin undersökning af floden blott 150 arter der voro kända. Ju större antal arter som anträffas, dess större syntes olikheten dem emellan blifva. Särskildt märkvärdig är en fisk som krälar låvga stycken uppåt land och blifvit funnen nära en svensk mil från floden der han bar sitt tillhåll. Ilan brukar ofta klättra uppför lutande gamla träd och krypa omkring i dess grenar, så att det tillochmed händt att ett enda skott fällt en fisk till jorden på samma gång som en fågel. — Åtskilliga fisksorter i Amazonfloden skola vara utomordentligt läckra som föda. )