Göteborgsposten – 12 april 1867, sida 2

hvila. Gå, Antoine, på ögonblicket. Jag har räknat på dig och ej nämut ett ord om belöuing. Men var öfvarfygad om utt grofvinnan Corandeuil skall rikligen ersätta sin brors håugifvenhet. Årveu i detta ögonblick af fara och lidande talade hon i en stolt och öfverlägsen ton. — Jag har penningar, fortfor hon. Mina inkomster ha ej blirvit förskingrade; derföre betala väl och tag ena god häst. Du kan säga att du är ute i angelägna affärer för intendenteus på Corandeuil räkning; ditt ärende rör ju ocksa på visst sätt Comel, tillade hon i en ton af bitterhet och sjelfironi. Jag gjorde mina förberedelser till resan, tog på mig ett par starka skor och en varm rock samt nalkades derefter Åline under tystnad. Hon reste sig, lade det sofvande barnet på stolen och tog af sig en ylleschal som hon burit samt fastband denna om sring min hals under min rock. Hon tog derefter upp barnet som ännu sof och betraktade det ihärdigt. — Det är hårdt för dig att skiljas vid barnet, Aline, sade jag; fatta mod min syster: det skall bli väl vårdadt och en dag skall jag återfordra det. — Det skulle vara hårdare, Antoine, svarade hon i fast ton, om jag äfven behöfde sakna fadern. Dessa ord ådagalade djupet af hennes passionerade harm mera tydligt än några andra som hon uttalat. Hon vidrörde barnets kind med sitt finger, tog dess små händer i sina och förde dem till sina lävpar, kysste dess fuktiga panna och utan att fälla eu enda tår lade hon det