Göteborgsposten – 12 april 1867, sida 2

mina steg. Jag stannade för att kasta en blick på barnet, bå samma gang försigtigt skyddande detsamma för kölden. Ansigtet hade ett besynnerligt utseende, förorsakadt, såsom jag först trodde, af den dystra belysningen. Men i nästa ögonblick fattades jag af en djup fasa. Jag ryckte barnet ur dess varma beklädnad, kände på dess lemmar och lade dess ansigte mot mitt. De små armarne och det vaxlika anletet voro kalla — min syster hade sig sjelf ovetande dödat sitt barn. ben första känslan af denna öfvertygelse öfverväldigade mig fullkomligt och jag satte mig ned vid vägkanten, svag och oförmögen till allt. Min färd var nu ändamålslös. Hvad skulle jag göra? Dölja barnets kropp och återvända till Alive för att säga henne sanningen? Nej — hon skulle kanske icke tro historien och föreställa sig att jag, icke hon sjelf vore orsaken till barnets död. Jag var ej villig att undorkasta mig en dylik öfverflyttning af ansvarigheten. Huru skulle jag dessutom ställa mig med den döda kroppen? Jag befann mig på en af dessa vägar som fullkomligt sakna den ringaste skugga och hvilka äro så vanliga i norra Frankrike. Jag var nära staden V—; äfven vid en så sen timma som denna kunde ag bli sedd, om jag lemnade barnet på vägen kunde det blifva funnet innan jag hunne hem och jag kunde genast bli anklagad.