Göteborgsposten – 12 april 1867, sida 2

i det slags vagga hon bildat aft schalen som hängde rundt omkring min hals. Hon hopknäppte derefter min rock. uppe vid halsen och omkring lifvet, men lemnade den mellanliggande delen öppen och visade mig huru jag bäst skulle kunua bära barnet. En minut derefter hade hon slutit till dörren efter mig. Natten var mörk och kall och blasten for fram öfver de kullar, mellan hvilka min väg till V. låg, med vredgad bullrande röst. Då jag gick framät, bärande min lugna lilla börda, började mina tankar att reda sig, och jag granskade alla de omständigheter af den ställning i hvilken Aline och jag befunno oss. Jag erfor ingen vrede emot henne, ehuru jag förbannade den döde, som gjort henne til! ett verktyg för sin hämnd. Jag beundrade, ehuru jag ej gjorde mig rätt reda derför sjolf, hennes mod, hennes märkvärdiga fysiska uthällighet, hennes suabba uppfattning af ställningen, hennes uppfinningsförmåga; och då jag hade hunnit till detta stadium af eftertanke, började jag undra om hon hade haft i sigse andra ressurser — hvad hon t. ex. skulle ha gjort i fall grefven blifvit tvungen resa till Bretagne, eller om hon icko kunnat lemna slottet vid lämpligt ögonblick. Ettor en stund blefvo mina tankar spridda åt olika håll, och slutligen, just då jag skulle inträda i den lilla staden V—, hvarest jag ämnade att förskaffa mig en häst, började tänka på barnet. Huru djupt sof det icke, och huru länge. Tvenne timmar hade förflutit sedan jag lemnade vår by, och min lilla börda hade icke röet sig. Måren hade nu stigit upp och kastade ett osäkort skon öfver