Göteborgsposten – 12 april 1867, sida 1

LXpositionsbref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). III. Paris d. 5 April. Den omkring utstillningsbyggnaden in rättade parken med sina paviljonger och sa longer, avenuer och statyer, tempel och fästen hyddor och nästen, lador och skjul, qvarnal och hjul, tyckes vara ämnad att på fantasiens vingar föra åskådaren till alla punkter af jorden. Det är en reliefkarta i stor skala. Alla de faror och äfventyr, som djerfva uvptäcktsresande utstått, äro här undanröjda och endast agrementerna qvar. Det är ju en stor fördel för en resande, som förut måste utrusta sig både inoch utvärtes, beväpna sig till tänderna och förse sig med hjeltemod, som kommer en vanlig stackars dödlig att häpna a! beundran och hjertklappning. Nu behöfver man endast ett vapen i fickan, eller rättare sagdt i alla fickor och lite i kappsäcken med, nemligen penningar. Har man blott tillräckligt af den ammunitionen, så reder man sig nog. Emellertid kan man också här (i engelska afdelningen i palatset) se ett lejon och en tiger i full strid. Båda hugga sina tänder och klor i hvarandra, den strömmande bloden visar att det icke är på narri, det är en omfamning på lif och död, en omfamning vid hvilken jorden tyckes darra. Vid deras fötter ligger en dödad råbock, det omtvistade rofvet naturligtvis. Tänk, om de nu skulle fatta på den idåen att uppskjuta sina enskilda tvistigheter och i stället för sig störta på de omgifvande åskådarne! Åh nej! som jag sagdt, man löper ingen risk. Styrkan i dessa ramar är stäckt, elden i de ursprungliga ögonen är slocknad, skogens kungar äro detroniserade; de äro endast hitskickade för att visa ett litet prof på huru de lefva och regera, och den som framtrollat scenen är — en bundtmaMen om för den promenerande resenären AA. A Jat