Göteborgsposten – 11 april 1867, sida 2

fruktan som hållit mig tyst och framställde min fråga i ifrig ton. . — Jag kommer ej i himlens namn, sade hon i en kall hånfull ton och med ett hemskt småleende; jag kommer i ett förskräckligt ärende. Sitt ned, Antoine, och hör mig; men gif mig först vin — godt vin, om ni har sådant, samt en bit bröd. Skynda er; jag är matt. En rysning genomskakade henne under det hon talade, Hon doppade några bitar bröd i vinet, sour jag skyndat att sätta framför henne, och förtärde dem med begärlighet; hon begagnade fortfarande ena handen, ty med den andra höll hon sin kappa omkring sig. Jag satt och betraktade hennes ansigte, hvari själsqval och beslutsamhet voro synliga. — Lyssna, sade hon i en ton som ej var lik hennes, sådan jag förr hört den. Du älskar mig, Antoine, och jag — jag tror att jag älskar dig. Jag har aldrig fruktat någon och jag fruktar ej dig. Jag sade dig att jag en dag skulle tala med dig om en man som är död, och som skref till mig när han låg döende. Jag kom mer nu för att tala med dig om honom. Hon lutade sig tramåt och hennes slutna hand läg tungt på bordet. — Charles Comel älskade mig, Antoine, och jag älskade honom. Du vet detta som jag tror? Jag gjorde en jakande åtbörd. — Jag visste att det var något som jag älskade mera än honom — min stolthet; men jag visste icke förrän han var död och jag läst hans bref att det fanns