Göteborgsposten – 11 april 1867, sida 2

något som han älskade högre än mig. Jag bedrog honom, som jag trodde; huru däraktig jag var som ej insåg att en stor passion, sådan som han hyste — ej kärlek, utan en annan större — ger klarsynthet, ger kraft, ger törsigtighet, ger tålamod. Jag hade aldrig för afsigt att gifta mig med honom, och jag trodde att han ej visste det; men jag älskade honom. Stanna, Antoine; läs detta och se auru jag blifvit narrad. Hon framdrog ur sin barm, men med en försigtig rörelse som ej gjorde hennes gestalt synlig, ett tätt skritvet bref och lemnade mig det. Jag läste dessa rader, skrifna af Charles Comel; det syntes att han skrifviv dem med mycken svirighet och på olika tider. Bruss. — Jag är döende, Aline, och när ni läser detta skall jag vara död. Ni kan förlåta en död man; men för att ej den hämnd på hvilken jag så länge väntat och hvarefter jag törstat skulle bli förfelad till tölje af någon ingifvelse af er sorg, för er egen skull och för min, kan jag ej låta er vara qvar i en villfarelse. Jag älskade er, Aline; men jag älskade er ej så mycket som jag hatade Eugene de Corandeuil. Ni älskade mig; men ej så mycket som ni älskade ert beslut att bli en grefvinna — ett beslut som jag aldrig tadlade emedan det tjenade mina planer. När ni uppmanade mig att förena mig med kejsarens arme, såsom ett medel att göra vårt giltermål möjligt, förstod jag fullkomligt er afsigt och jag gick in derpå, emedan det gagnade min egen plan att jag lemnade Corandeuil. (Forts.)