mest ogästvänliga af de nordliga kusterna. Vi voro ej olyckliga, ehuru vi lefde, som vi arbetade, mödosamt; men vi voro stolta och okunniga och religionen hade ej fotfäste hos oss. Den hjertats hårdhet och döda tro som kommit öfver Frankrike i våra fäders dagar höll sig qvar ibland oss och vi lemnude religionen till dem som aldrig länge äro tillfredsställda med att vara den förutan — qvinnorna. Min far dog när jag var ett barn, och min syster samt jag sjelf uppfostrades strängt och arbetsamt af min mor. Hon var ea allvarlig tystlåten qvinna, öfver hvars tidigare lif revolutionens storm utbrustit. Hon och min far hade varit förtrogna tjenare i en förnäm ädlings tjenst samt under någon tid varit i stor fara att få dela sin herres och hans stolta och sköna hustrus öde, hvilka under första dagarne af skräckregeringen dött under gui lotinen. Men under denna rysliga tid låg det en viss säkerhet i en obitydlig samhåällsställning, och mina föräldrar blefvo sparade — förbisedda kanhända. Sorg och fruktan hade tidigt satt sin stämpel på min mor, och fattigdomen gjorde den djupare. Efter min fars död blefvo hennes sparsamma småleenden allt sparsammare, och i sanning, vårt fattiga hem hade föga som kunde sprida något ljus omkring sig med undantag af Alines skönhet. Hon var verkligen skön — en låog, välväxt, mörklagd, svarthårig flicka, hvars behag ej kunde utplånas af ett strängt arbete. Så snart hon var i otåud att stå vid strykbordet, lät min mor henne dela sitt arbete; min mor var nemlisen den enda tvätterska som fanns i byn, och hennes huf7udsakliga inkomst var från Chåteau de Corandeuil, det