Göteborgsposten – 9 april 1867, sida 2

slöja, som lyftas för honom allena, ej skyddadt af någon törsigtig tystlåtenhet, ej tillfälligt. Der tär ej sympati en ge sig luft och medlidande får ej visas. Män, i hvilkas bjertan ingen gnista af ånger öfver deras brott upptändts, pinas der i känslan af den hjelplöshet hvari det systematiska straffets oemotståndliga arm håller dem. Der upp: höra män att vara iodivider och b ifva blott länkar af ett system, delar at en maskin; deras raseri är vanmäktigt. hatet oskadligt, hämnden omöjlig, tria viljan tillintetgjord., stoltheten försvunnen i en jemlikhet alstrad af föraktet. En god ingifvelse är utan följder, och rebellion skulle vara en galenskap. Det är blott en man för hvilken galerslafven är en menniska, ej en siffra; en man för hvilken han är Guds afdild, rysligt vanstäld, ohelgad, men dock fortfarande Guds afbild; en man för hvilken han ej är en förslafvad krope, en sammansättning af kött och blod, som måste arbeta, äta, sofva och halla sig tyst med automatlik lydnad för en högre varelse, utan ärven en odödlig själ, hvars anger eller förhärdelse är at rillrickligt stor vigt för att veselsatta hans uppmärksamhet: — denne ende man är ångpredikanten. — Det hände sig för några ar sedan, fortfor mr K. att jag under någon tid ofta var i sällskap med en prest som åtskilliga är varit i Toulon, verkande bland galerslafvarae der. Han var en allvarlig, erfaren äldre man, och hans ansigte och sätt att vara baro pregeln af det sorgliga och arbetsamma lif han så länge fört ooh de förnedrade menniskor, med hvilka hans kall ålagt honom att 4