Göteborgsposten – 9 april 1867, sida 2

lif måste vara uppfylld af sorg och allvar är, om jag tror, utom allt tvifvel. — Sannt, svarade han, men äfven iullt at tröst. Skall jag omtala för er en historia som en prest, tillhörande jesuiterorden, omtalat för mig, en historia som bar en egendomlig betydelse för det ämne vi här athan ila, det om möjligheten af ett lif af förtviflan. Jag tog med glädje emot anbudet och min vän lemnade på några minuter rummet. Då han återvände förde han med sig ett tätt skrifvet manuskript, avilket han lade i ordning för att upplisa medan han ta ade på följande sätt: . Måhända har detta lif i klostret och pressens lefnad, som ni anser så tungt och sorgligt, ingen phas så tung och sorglig som dess beständiga och oundvikiisa kontrakt med brottet. Hvarje menniska har under sitt lif beröring med det onda, många med brott och elände. Läagkarlen och likaren kunna berätta sina historier, nedtryckande in flytandet af en sådan beröring; men deras eriarvuhet för: svinner till en obetydlighet jemförelsevis med pr.s:eus. Och under det hvarje prests kall bringar honom i beständig beröring med lifvets olyckor, blir denna beröring dubbelt 8 innerlig och oändligt mera pinsam, när hans lott är att verka hos de offentliga brottslingarne. Det tinnes ingen allvarligare erfarenhet än den en prest inhemtar. hvars penitenter äro gilerslafvar, hvars verksamhetsasar är i fängelserna. Der skådar han brottet med all dess förbannelse och fräckhet, dess däraktiga oförständ, i hela dess nakna inkonseqvens. Der är det ej doldt under någon social