Göteborgsposten – 9 april 1867, sida 2

vara tillsammans. Ofta vände sig våra samtal helt naturligt på tvångsarbets-systemet, på den verksamhet straffet i en anstalt för sådant ändamål utöfvade i reformatorisk mening, på de olika verkningarne på brottslingarnes sinnen alll eiter deras förnedring och graderna af deras straff, och på hans egen erfarenhet såsom själasörjare för dessa törderfvade varelser. Om ett lif af förtviflan verkligen vore möjligt, skulle det säkert finnas bland dem som äro dömda till ett beständigt tvångsarbete. Jag var då ej så tullkomligt viss på att ett sådant lif ej är en möjlighet som nu, och jag framställde ofta frågor till presten rörande dessa olyckliga mäns vilkor. Han sade mig mycket som var sorgligt att höra, sorgligt att tänka på; föga som jag nu här skulle kunna upprepa för er; men alltid gick det ut på att dessa straffångar, som äro sörtvitlade skurkar då deras straff, afsedt att vara för lifsti len, börjar och sedermera förblifva skurkar, likväl aldrig förlora hoppet om att kunna verkställa en lycklig rymning. Man skulle vidare kunna tro, ntt menniskor som upphöra att hysa ett sådant hopp skulle sjunka ned till liknöjd och djurisk apatbi, och sålunda realisera teorien om ett lif af förtviflan. Men det är icke så. Bland dessa min utan hopp berättade pater Rougemont, att han räknade några som hyste en mycket uppriktig ånger, som utförd: sitt försoningsvärf icke blott med dyster medgifvenhet, uan med resignerad och glad ödmjukhet; medan de so:a hvarken hade hopp om befrielse i denna verld eller örver hvilkas förtjenta öde icke föll :n stråle af himmelsk klarhet, blefvo så småningom förso