(Insändy. Vid komminister Sellmans graf. På stilla dag kom natten stilla, Din lefnadssol gick ned i srid! Fastän i denna verldens villa De kära lemnades en tid. Du lugn din blick mot himlen vände, Och sakta löstes lifvets band, Ty i ditt hjerta ljuft du kände Ait öfver allt rår Fadrens hand. Att Han, som enkors stöd vill vara Och vården om de s åda har, Sin omsorg icke nu skall spara För dessa små, du lemnat qvar. Väl fick ock du mot stormen strida Pa veridens sällan lugna haf, Men länge lät du det ej bida Förru hjertats hopp tog ut sitt kraf. So barnaskaran omkring griften Nu egnar dig sin största gä:d! Du var dem kär i aJla skilten, Dess saknadstarar är du värd. O, att de kärleksfrön du sådde I dessas unga hjertan ut, Uri en framtid sig förmådde I rika skördar veckla ut! O, må också den milda lära, Uvars sanne tolkare du var, I din iörsamlivg frukter bära, Långt scu ditt minne bleknat har!