ittre rustade än rågoneir törut. Så mycket! ir säkert, att en Länderschacher, sådan: som den Preussen nu åsyftar på Tysklands bekostnad, skall mer än allt annat tjena till att hastigt fullända det tyska enhetsverket; men franske kejsaren är dock en alluör klok politiker, för att han skulle inlåta sig i en kampf som, efter hvad man för ögonblicket kan döma, neppeligen skall förskaffa honom Luxemburg, men mycket lätt kan kosta hoaom Strasburg, Metz, Breisach, ja, möjligen tillochmed kronan. Det är nu visst, att Preussen ej godviligt drager sin garnison tillbaka från Luxemburg, hvilken de oftsiciösa preussiska tidninsarne säga skulle i Frankrikes händer hota Preussens försvarslinie på bögra flygeln. Frankrike begagnar samma skäl för sitt påstående, att fästningen ej får vara i Preussens nänder. Huru skola de kunna komma ötverons, sedan Napoleon nu ej gerna kan, utan ut mycket skada sitt anseende, draga sig ellbaka i denna angelägenhet? Bismarcks tidning innehåller en oförskämd uppsats, i hvilken Bonapartismen varnas mot att göra den luxemburgska saken till en krigsfråga, alldenstund dess förnämsta sträfvan måste gå ut på stabilitet — d. v. s. att Bismarck tror, att ett krig mellan Preussen och Frankrike skall bortsopa bonapartismen. Inom nordtyska förbundets riksdag har under generaldebatten om förbundets krigsväsen nordsiesvigaren Kryger, hänvisande till pragerfrodens bestämmelse, opponerat sig mot nordslesvigarnes indragande i den preussiska armåen. Bismarck önskade, att hr Krygers yttrande icke skulle vilseleda ännu flera nordslesvigare, som derigenom måste hemfalla till straff. Alla nordslesvigare äro preussare och måste underkasta sig de preussiska lagarne, tills omröstningen egt rum. Ända till 1870 kan hvarje slesvigare bli dansk, genom att utvandra till Danmark; men i så fall fortfar han att behandlas som sådan, då han vänder tillbaka. Att Bismarck kan föra sådant tal, vittnar bäst om Preussens styrka och Frankrikes inbillade eller verkliga svaghet.