Göteborgsposten – 5 april 1867, sida 2

der detta arbete. Den redan medvetslösa kamraten blef derefter med mycken ansträngning bragt ner i båten, som äfven denna gäng var utsatt för samma fara. Ehuru utan erinran om hela denna tilldragelse, var dock hans instinkt så stark att han med betydlig kraft hakade fast vid det som var honom närmast; sålunda låg han på kuä i båten omfattande med sina händer den qvinnas skuldra som väsentligast bidrog till vår räddning. Denna qvinna var Ingeborg Thomasdotter på Dragöen. Redan i början hade hon blifvit varse vår olycka, men då hon var ensam med en tjenstetlicka och två minderäriga barn, vågade hon sig ej utan bättre hjelp ut på den stormiga fjorden. Hon tog emellertid dessa med sig, satte en båt ut i sjöu och rodde bort till grannen för att göra honom uppmärksam på vår fara och om möjlist hos honom få hjelp; skulle ej detta lyckas var det hennes afsigt att våga det yttersta or att frälsa oss. Lyckligtvis läto dennes iullvuxne son och tjensteflicka förmå sig att följa henne, hvarföre hon derefter rodde hem med sina två barn för att icke älven utsätta dem tör den med en räddningsresa på en stormupprörd fjord alltid förbundna tara. Med de otziga tre rodde hon derefter ut till den kantrade båten, vid hvilken hon med stor klokhet och försigtighet lade invill, samt bi