Göteborgsposten – 5 april 1867, sida 2

han var medvetslös, men icke destomindre arbetade kroppen med att halla sig fast: armar, fingrar, ben omslöto ännu kölen och skulle troligen ha gjort det ända till dödsögonblicket -— men så långt skulle det ej komma, ty vi fingo besanna det gamla ordspråket: när nöden ir som störst är hjelpen närmast?. Sedan vi nu temligen länge legat stilla utan att tala eller ropa — enhvar sysselsatt ned sina egna tankar eller drömmar — hörde jag den andre kamraten, den at oss som jemörelsevis hela tiden hade bästa kratterna, plötsugt utropa: Jag ser en bat, nu maste vi ropa. Detta var visserligen en glad underrätelse för mig, men siappheten var för stor lör att den skulle kunna göra något djupare iutryck ller för utt jag skulle kunna uppsatta föräinIringen i vära utsigter, liksom ärven den kort lerefter följande räddningen står för mitt minuc endast som en otydlig dröm. Jag såg baten i det ögonblick den lade till vid skrofyet, och då jag af rösterna i densamma hörde att man antog mig för död, släppte jag kölen och grep tag om relingen på den andre båten efter hvilk jag blef hängande. Efter slera fruktlösa försök att hala mig in, lyckades det ändtligen att 1å tag i mitt ena ben, hvarefter jag alldeles kraftlös töll ned i botten ar båten, som flera gånger Varit på väg att kautra un