Göteborgsposten – 4 april 1867, sida 1

godhet, sjeltupposfring — då beströ vi vår lefnadsstig med rosor. Adelaide, min älskade, ni måste börja ett nytt lif: det är ännu ej för sent; ni har styrt alldeles orätt kurs och måste ändra den. Oh, barn, huru vägar ni väl hoppas på frid i andra verlden om ni ej söker frid i denna? — Om jag kunde, om jag kunde! Oh, Harry, om jag kunde. — Ni :zan börja från idag. Det fordras arbete i början — det Hehöfs mycket tålamod; men ni skall finna att slutet blir godt om ni ihärdigt fortfar att sträfva till målet. Kasta bort er hårda sjeltviskhet, och blif istället god, menniskoälslande och förbarmande; då skall ni ej längre vara olycklig. Adelaide, det är det uppdrag jag på min dödssäng giver er. Efter nägra timmar fladdrade slottsflaggan på half stång. William Henry, den sjuttonde baronen af Dane, hade gutt till sina förfäder. Man lade honom i familjegrafven vid sidan af den okände främling som blifvit begrafven i hans ställe. Herbert kom hem till vegratningen. Aldrig hade ett så stort iktag blifvit sedt vid någon begrafning i Danesheld. De I gingo till grafven genom den knarrande hvita snön, men I himlen strålade klar öfver deras hufvuden. Geoffrey William, den adertonde baronen af Dane, gick ensam närmast kistan i krait af sin ställning. Herbert följde honom med squire Lester, och de öfriga gingo som slumpen fogade. Mr Apperly uppläste testamentet efter deras återkomst till slottet. Alla hade blifvit hågkomna. Herbert Dane erhöll ensam en stor summa, motsvarande tolfhundra pund