Göteborgsposten – 3 april 1867, sida 2

är bättre, fortfor han lugnt. Åtminstone ej så sjuk som jag fruktat. — Ack ja! Förlåt min tanklöshet, William. Se, der står er vän, Ben Beecher. William Danes ögon foro forskande omkring tills de uppfångade Ben Beechers. Han smålog och nickade åt henom och Ben rodnade at stolthet. Pa något afstånd från den öfriga hopen stodo två personer, en qvinna i en mycket brokig drägt och en gosse i nya kläder af korderoj. William Dane fattade sin hutrus hand och pekade åt detta håll. dit, Maria! — Sias och Tiffle! utropade Maria. Hvad hon är utstyrd! Jag undrar på att hon har denne gosse med sig. — Hvad det beträffar så misstänker jag skarpt att Shud har mera rätt att vara med henne än med någon annan, sade mr Dane. — Hvad menar ni, William? Han blott skrattade utan att ge henne någon förklaring. Åkdonet körde sakta fram till portarne och Tiffle skyndade fram för att vara tillreds vid nedstigandet ur vagnen. Granny Bean hade lemnat ett bref, hvari hon anförtrodde Shad åt Tiffles ömma omvårdnad, och den vänninna som skref detta bref åt Granny hade yppat en sak som denna anförtrott henne: att Shad och Tiffle stodo i det närmaste förhållande till hvarandra. Danesheldsboarne hade nyss fått veta om detta förhållande och sedan Tiffle i början förnekat saken gjorde hon slutligen ingen hemlighet deraf.