Göteborgsposten – 1 april 1867, sida 2

— Jag är just glad att jag det gör, Beecher. Det är den lindrigaste olycka som kunnat drabba cr. — Ja, det kan vara ett skämt för er, sir, men ni kan blott på ert vittnesmål få oss allesammans transporterade i morgon dag. — Nå, tror ni, att jag ämnar göra det? — Hör på, sir! yttrade karlen, i det han sänkte tonen; jag vill gå ed på att vi förleddes till detta dumma företag af unge Lester, han — — Tyst, Beecher, afbröt mr Dane hastigt i varnande ton. Det der är förflutet och vi skola aldrig ens syfta derpå. Det har blifvit öfverrenskommet på alla sidor att glömdt skall vara glömdt. — Skall detta tillämpas på alla, mr Lydney? — Mr Dane, rättade William halft på skämt, i det han ville bringa mannen i godt lynne igen. — Jag önskar likväl att det likväl aldrig varit mr Dane. Ni känner ju allt om vår jagt, sir! — och om våra gömställen! — och om — ja, ni känner ju allt. — Jag ämnar ej minnas att jag vet det, Beecher. Det förflutna är förbi. Men jag vill ha ert löfte att ni i framtiden går på rätta vägar. — På rätta vägar? upprepade Beecher tvekande. — Vid vårt första möte i skogen, hvilket ni måhända ej glömt, sade jag er att det ej angick mig om ni hela dagen ströfvade omkring med bössa i ena handen och giller i den andra i Daneeska skogarne, ty då voro de ej mina. I sjelfva verket voro de mina eller åtminstone min fars, men innehades då af den som blott innehade namnet