var der, Wilfred Lester äfven; båda behandlades af honom med märkbar aktning. Det skulle ej bli lord Danes fel om den stackare Wilfreds bekymmer ej nu vore förbi och man måste erinra sig att allmänheten ingenting visste om hans andel i sista söndagsnattens tilldragelser. Man såg att squire Lester skakade hand med sin son och man trängdes om hvarandra att göra detsamma. — Ah, mylord! utropade mr Wild, läkaren, då äfven han i sin ordning helsade lord Dane, det var ej rätt af er att låta en främling sköta er på Sailors Rest. Doktor Green har varit blott två år på platsen och jag har vuxit upp här; er far ansåg mig skicklig nog för sig. Lord Dane lade sin hand på talarens skuldra. — Wild, yttrade han, skrattande, jag utnämner till min ordinarie läkare hadanefter. Ej derför att jag kommer att lefva så länge för att använda er: ni får låta min son bli sjuk, då jag är död och utöfva er skicklighet på honom. Nå, karl, inser ni ej skälet hvarför jag tillkallade en fremling istället för er? Ni skulle vid första anblicken ha igenkänt mig som Harry Dane och gått att sprida ut hemligheten kring hela Danesheld. Det skulle ej då ha passat för mina planer. Mr Wild skakade på hufvudet. — Det har gjort mig ledsen likväl att ni tillkallade en fremling. När salen var full, lemnade mr Dane — nu ej längre mr Lydney — sin fars sida, för att blanda sig in i hopen. Det första ansigtet han fick se, var inspektor Bents och detta ansigte såg ej alls belåtet ut. Hade han vetat