att unga Lydney skulle förvandlas till mr Dane, skulle han säkert ha behandlat honom mindre samiliert. — Jag hoppas, sir, att ni ej hyser agg till mig för det förflutna. Hade jag haft den ringaste aning om — — Hysa agg till er för det förflutna! afbröt unga Dane. Hvilken föreställning! Jag trodde er ha bättre förstånd, Bent, eller trodde åtminstone att ni skulle anse mig ha bättre. Jag tror mig vara er ganska mycket förbunden. Ni kunde ha gjort ställningen vida värre för mig. Den tacksamme inspektorn fattade den hand som räcktes honom. Det torde här böra nämnas att mr Blair hade afrest med middagståget och Bent tyckte sig åter vara en vigtig person. Mr Dane gick vidare och träffade på Ben Beecher i ett aflägset hörn stående bakom betjeningen och utan att våga träda fram. — Är det ni, mr Ben Beecher, som kommit att helsa på mig i mitt eget hus? utropade han i samma hjertliga ton, och i sjelfva verket hade han just sökt efter mannen, Här har jag bättre utrymme att välkomna er, än jag hade på Sailors Rest. Hvarför kommer ni ej fram till mylord? Er far har redan haft en öfverläggning med honom. — Sir, huru kunde ni bedraga och förblinda oss på det sättet som ni gjorde, genmälde Ben Beecher i förebrående ton. Om vi kunnat drömma om att ni var lord Dane eller så godt som en lord, så skulle vi aldrig ha låtit er känna våra hemligheter. Det finnes ingenting som rör oss, hvilket ni ej känner, tillochmed det aldra värsta. William Dane brast i skratt.