Å thnvåÅ7 mUÅULL TIVA RNA CN SKUlLIC föresalla mig högst besynnerligt om man på fullt allvar skulle på högre ort umgås med planen, att åter jemna detta jätteverk med Jorden, tör att icke mista — en god exercisplats. Men låtom oss icke tänka på slutet innan vi knappt hunnit till början. Af öfverskriften behagade mina ärade läsare (och läsarinnor?) finna, att expositionen är, och kommer att blifva, hela min diktan och traktan, det är derför jag kommit till Paris och det är der jag kommer att hafva mina ögons vällust. Förstås, att man väl under ströftågen här och der bland hvimlet kan hitta ett och annat användbart korn dessutom, men i så fall kommer det på köpet. För i dag kan jag likväl ingenting direkt meddela om expositionen, ty tillträdet till byggnaden är numera förbjudet för alla besökande, som ingenting specielt hafva der att göra; jag fick derför afstå från planen att komma in och på ort och ställe öfvertyga mig om ställningar och förhållanden. Men det gäller nu att skaffa sig enskilda förbindelser, och till nästa gång hoppas jag vara på det klara dermed. I afvaktan derpå kunna vi ju göra en promenad ut för att se på staden. Nous voila å Paris, utropade min reskamrat och gaf mig en puff, der jag satt halfslumrande i kupn klockan femtiden på morgonqvisten, då vi efter att kort förut hafva passerat sista stationen, S:t Denis, der vi som hastigast sågo tornet af dess vidtberömda kyrka med konungagratvarne, Frankrikes Riddarholmskyrka alltså, — rullade in genom fortificationerna och således befunno oss inom hufvudstadens hank och stör. Med hufvudet uppfyldt af allt hvad jag i romaner läst om Tuilerierna och Palais Royal, Bastiljen och Champs Elysåes, Pere Lachaise och Gråve platsen, var jag nyfiken att se, hvilka af alla dessa herrligheter först skulle möta mitt häpnande öga — att de så småningom alla skulle komma att passera revy för mig, tog jag för temligen afgjordt — och tittade fördenskull ut genom le vasistas, öfvertygad att åtminstone få skåda Notre Dames väldiga tinnar, resande sig öfver husraderna; men förargad och bedragen i mina förhoppningar drog jag snart åter in hufvudet. Var detta Paris, så hade jag ju redan farit förbi det minst 20 gånger under vägen, ty samma klumpiga och irreguliera hus, samma vingliga och krokiga gator, med ett ord, precis samma fysionomi hade jag funnit hos hvarenda en af de tjogtals småstäder vi ilat förbi. Kanhända, tänkte jag, är det blott morgonskymningen, som förvillar mig. Det är väl så godt att tåla sig så länge. Om några minuter hamnade vi i den storartade banhallen för Chemin de fer du Nord, som ensamt i sig sjelf gjorde ettimposant intryck. Fagaden, prydd med kolossala personifikationer af Europas större städer, presenterar sig ståtligt. Det första, hvarpå mina ögon fästade sig vid utträdandet derifrån, var en skylt, upptagande en hel husgafvel, föreställande en grön behornad herre, som ur ett ymnighetshorn skakar byxor, västar och rockar och har till ötverskrift -e bon diable. Här tyckes således icke ordspråket gälla, att man icke bör måla hin håle på väggen, hvaremot det andra: nätt utan att vara pråligt, sa f-n, färgade svansen ärtgrön, tyckes törskrifva sig härifrån. En kort avenue passerad, befann jag mig redan på en af dessa väldiga boulevarder, breda, snörräta och trädplanterade, som under Napoleons och baron Haussmanns auspicier växa upp i alla ändar af staden, och hvilkas präktiga nybyggnader, till ytan törstås, ehuru temligen enformiga genom sina eviga balkonger, gifva dem ett helt annat utseende, än om man derifrån viker af på en liten tvärgata och hastigt kommer in på en gammal, krokig, mörk och smutsig gata, der man för vånad frågar sig: är detta la belle Paris. Och dock är det så. Sida vid sida om den mest raffinerade lyx och på knappt tio stegs afstånd derifrån kan man träfla på en lika raffinerad snuskighet; men det lär ju vara stora verldens privilegium det. Man hade mycket skrämt mig för de höga hyrorna, så att jag verkligen till en början var betänkt på att afstå från planen att helsa på verldens hufvudstad, men jag tänkte också på Stockholmarnes rysligt till ämnade anslag i den vägen i somras och gat mig derföre i väg, förstås ej utan en viss oro. är folk bo trångt, som dufvor i slag, Och tio franes det kostar pr dag — Betänk :,: Det är ju så godt som en skänk.. sjöng man mig i öronen, men när allt kom omkring var det dock icke så farligt med den saken. Genom en väns bemedling, hvilken jag genast uppsökte, lyckades jag öfverkomma ett litet anspråkslöst rum, som man under vanliga förhållanden troligen kunde hatva för tjugo francs pr månad, och som nu lemnades mig för jemnt dubbelt. En mycket blygsam påstötning om att det föreföll mig temligen dyrt för ett sådant, hvad vi på ren AA 172 år Mm 3 J5. 1,5.