AMV MM, FATLOU All CU SUPATUH0 i anslaget icke innebar något misstroendevotum. Hr Björck försvarade och utvecklade sin reservation, men beklagade om nedsättning i anslaget skulle uppfattas som misstroendevotum. Då han ansåg att grefve Manderström väl och värdigt fört Sveriges utrikespolitik, så, och för att ej medverka till en befarad konflikt, förklarade tal. sig afstå från yrkandet om expensmedels-anslagets nedsättning från 70 till 50,000 rdr. Frih. Gripenstedt instämde med hr Ribbing, ansåg nedsättningen som en demonstration, frågade om de som påstått motsatsen talat uppriktigt och tviflade i allt fall att dessa talares namn i utlandet hade den klang, att deras ord motverkade det skadliga intresset. Ville representationen ansvara för riktigheten af hr Hiertas påstående, att Sveriges och Norges politiska och kommersiella angelägenheter i Storbritannien kunna vårdas af en person? Han erinrade att Norge äfven bidrog till dessa utgifter, och att storthinget för 1868 anvisat Norges andel. Talaren, som yttrade sig med värma och värdighet, helsades med bravorop då han slutade. — Under fortgången af sitt antörande meddelade frih. Gripenstedt, att då äfven nu åtskilligt yttrats om Sveriges Äbetryckta ställning, så ville han till detta vigtiga ämne vid första lägliga tillfälle återkomma. Man kan således snart, kanske redan i morgon, få höra ett af dessa mästerliga anföranden, hvari trih. Gripenstedt mer än någon annan excellerar. Hr Meijerberg, som nu för andra gången under riksdagen yttrade sig, öfverraskade åhörarne med några nya och originella åsigter. Han ansåg diplomatien förlora genom attskötas af diplomater; de vilja spela en roll, men hålla ej ut; trodde att utvecklingen af landets söners utveckling i sedlig kraft, i vapenskicklighet, att anskaffande af vapen och penningar och iakttagandet af sparsamhet skulle — längre kunde jag ej följa med hans tankesprång. Men ministeranslaget biföll han, och för öfrigt förenade han sig med hr Indebetou. F. bondestånds-talmannen Nils Larsson inskränkte sig till att rätta ett misstag af hr Björck. rörande Norges andel i ministerstaten och biföll utskottets förslag. lr Blandhe sade sig tufva lärt att tiga, hvilket också är en konst, men nu mäste han tala (för första gången under hela riksdagen). Han hade hört att man ville spara; hade trott derpå; men nu misstrodde han detta, sedan utskottet velat anslå 7,000 rdr till prinsessan Eugenie. Han kom möjligen att göra en bock; men då var hans ej den ende, som blifvit tillverkad. Han Åfann det bedröfligt om en utmärkt statsman skulle tappa hufvudet för 20,000 rdr. Han trodde ej att våra diplomater i utlandet tullgjorde sin pligt; hade besökt London 1851 för verldsutställningen och träffat Sveriges minister, som ännu icke haft tid besöka expositionen (om häri låg ett fel eller bevis på öfverhopade göromål kunde jag ej fatta). Han liknade lyxen vid perlan som man träffar hos musslan. Den är ett bevis på sjukdom. Han önskade att staten icke måtte dela musslans öde. Olikt mot förr, var hr Blanches föredrag nu hållet i en politiskelegisk ton. Han slösade med ider, ofta genialiska, stundom ologiska, men användbara vid behandlingen af nåstan hvilken fråga som helst, när man ej rör sig på det konkreta området. Den lille pigge bondgubben Sven Nilsson, som visat sig så hemmastadd både i krigshistorien och i militärorganisation, framhöll nödvändigheten att spara, men yttrade gent emot hr Blanche, att om det vore bedröfligt att en statsman tappade hufvudet för 20,000 rdr, så vore det än bedröfligare, ifall hela riksdagen gjorde likaså för den summan. Hr Indebetou iörklarade sig lifligt önska att grefve M. måtte fortfara som utrikesminister, ville ej ställa frågan på sin spets och förordade anslagets beviljande med 70,000 rdr. Grefve Manderström upplyste hvarföre detta anslag innebar ett förtroendevotum. Andra anslag hade ofta förvägrats, men de hade icke utgjort indragningar på den ordinarie statsregleringen. Svensn upplyste som ledamot af statsutskottet, att man der vid frågans behandling icke uppfattat den ur politisk, utan blott ur ekonomisk synpunkt. Frih. Liljencrantz hade åter ordet. Han replikerade grefve M., au mera agressivt, och äfven frih. Gripenstedt som genast derefter uttalade sin förundran deröfver, att den förre talaren oriktigt citerat hans ord och sålunda förvrängt dem. Klockan var nu tra, och en hel serie at voteringar verkställdes, som gåfvo det resultat, som telegrafen relan meddelat er. Utgången blef i hufvudfrågan inom begge kamrarne en seger för grefve Manderström, för såvidt hr Ribbings antydan var riktig, att under anloppet låg något mera än penningetvisten.