RV; DM F420 VVA BILeD Starkare rop på proposition. Jan Andersson från Kopparbergs län — afslag. Återigen rop på proposition. Statsrådet v. Ehrenheim upplyste att anslaget begärts dels på grund af kostnaderna för prinsessans sjukdom, dels derföre att H. K. Höghets välgörenhet min skat hennes kapitalförmögenhet. Starka rop på proposition; man ville påtagligen undvika en obehaglig diskussion. Hindrik Hanson trån Sollefteå fick ordet. Han förmälde sig från ingen synpunkt kunna bifalla anslaget. Visade sig att prinsessan, såsom uppgifvits, så illa hushällade, då borde hon sättas under en sträng förmyndare. Detta om så mycken råhet vittnande uttryck af en man som är kkristligt sinnadannars, framkallade högljudda rop på proposition. — Diskussionen var afslutad. Ir Björck dret trågan till votering och anslaget vägrades då al 146 mot 19. I första kammaren afslogs äfven anslaget, med 53 röster mot 40; men här iakttogs den grannlagenheten att endast votera, ej diskutera. Andra hufvudtiteln, omfattande justitiedeTredje hufvuctiteln, anslagen till utrikesdepartementet, föranledde i andra kammaren en liflig debatt, som fortgick i nära fyra timmar. Ni torde minnas att det var på denna hufvudtitel som trih. Liljencrantz genom sin bekanta motion förtjente sina första sporrar i andra kammaren, och ni torde minnas min förutsägelse, att denna motion, under hvilken något låg, icke skulle inom utskottet vinna den framgång som motionären hoppats. 4 Jag har förut antydt att utrikesministern grefve Manderstrom har en fraktion emot sig i begge kamrarne. Debatten gällde således honom och hans utrikespolitik. Grefve Manderström, ehuru sjuk, var tillstädes i andra kammaren. Hr Hierta, som i utskottet reserverat sig och påyrkat en starkare betoning i förslaget om indragning framdeles i utgifterna för ministerstaten, öppnade debatten med ett längre anförande, deri han uttryckte den åsigt att regeringen icke kunde reorganisera diplomatiska kåren, och ansåg derföre att riksdagen särskildt lite mera borde påpeka behofvet af större reformer och starkare sparsamhet, men ville dock ej nu yrka på indragning å anslaget. Brukspatron Indebetou föreslog en särskild tormulering för riksdagens begäran om regeringens medverkan till framtida indragningar. Nu uppropades grefve Manderström. Han besvärades af en halsåkomma och kunde endast med stor ansträngning göra sig hörd. I atseende på det ofta upprepade påståendet om okade utgilter äfven på tredje hufvudtiteln erinrade han att under de nio år som han varit utrikesminister, hade ingen törhöjning på denna titel begärts; vidare att diplomater med högre rang och följaktligen med högre aflöning hade bättre tillträde i de kretsar, der underrattelser at vigt kunde erhållas; att just partementet, bifölls i enlighet med K. M:ts afj utskottet tillstyrkta förslag. emedan en svensk minister varit anställd i Wien hade det törtroende kunnat lemnas honom att i sex år representera Italien, då konung Victor Emanuel atbrutit alla direkta diplomatiska förbindelser med hofvet i Österrike; att de utländska sändebuden här konsumerade samma belopp, som våra i utlandet. Såsom konstitutionell minister motsatte han sig ingalunda utskottets begäran om en utredning huruvida indragningar på ministerstaten kunde åstadkommas, men han trodde ej att någon synnerlig besparing under närvarande kritiska tid var möjlig. Beviljandet framgent af 70,000 rdr till expenser — hvilket anslag ar Björck i sin reservation yrkat borde nedsättas till 50,000 rdr — förklarade grefven vara ett förtroendevotum. Skedde nedsättningen, betraktade han det som ett misstroendevotum mot hans utrikespolitik. Man märkte tydligt att detta bestämda förklarande väckte stor sensation. Prof. Ribbing antog, att den af hr Björck yrkade nedsättningen, bisallen, innebar ett misstroendevotum. Den var något helt annat än en sparsamhetsåtgärd. På samma sätt törtors i andra stater; en liten summa vägrades, som alls icke satt staten i fara, men utgjorde ett antaget sätt att aflägsna en misshaglig minister. Var man då missnöjd med Sveriges politik? För sin del gladde han sig åt den. Man hade undvikit att kasta sig ini krigiska eventualiteter, förknippade med stora faror. Han trodde ej att någon egentlig oenighet rådde i afseende på Sveriges utrikespolitik (flera hördes häri instämma). Hr Hedlund, som biföll hvad utskottet föreslagit, trodde att våra diplomater kunde och borde vara vetenskapsmän och talanger, som kunde genom upplysningar medverka till landets materiella utveckling. Han gillade obetingadt Sveriges politik i danska trågan. Ätskilliga ledamöter, hvars namn slutade på —son, politicerade också, Jöns Pährsson naturligtvis djupsinnigast, med stark ötverhal— — — — — — — — 0. ;— — — O KM — —