Göteborgsposten – 28 mars 1867, sida 2

beredvillig att skänka sina kyssar at kapten Harry Dane än ni var, miss Maria. Jag har hört glunkas något om svält, George Lester; jag har hört något om — om —, men det är bäst att ej fortsätta, afbröt lord Dane sig sjelf. Gud vare lof, att jag kommit hem för att godtgöra allt. Då han derefter gått ut och skulle stiga upp i åkdonet kom miss Bordillion. De underbara nyheterne, som spridt sig nästau öfver hela Danesheld, hade framträngt äfven till henne. — Det är således verkligen sannt! utropade hon och tårar fyllde hennes ögon, då hon fattade sin forne väns, Harry Danes händer. Jag trodde att man omtalade en dröm. — Jag sade er att den tid kunde komma, då ni åter skulle önska mig välkommen i ert hus, sade William, då hon vände sig till honom. Jag hoppas er dörr skall vara öppen för Geoffrey Dane, miss Bordillion, ehuru den var stängd för William Lydney. — Och hur är det med Maria? frågade hon. — Jag hade allvarsamt tänkt på att rymma bort med Maria, yttrade han skrattande, men mr Lester har förklarat att det ej behöfs. Han säger att jag kan få henne utan detta. Miss Bordillion blickade efter åkdonet då det rullade bort och på den unge arfvingens småleende ansigte, der han satt midt emot sin far.