Göteborgsposten – 27 mars 1867, sida 2

vårt landomrädes försvar; men den afser isynnerhet omorganiseringen af det europeiska systemet. De erarenhetoron, som vi på sin tid gjorde i Wien, ha lärt oss, att det är oklokt och ej sällan onyttigt att ufinna sig i kongresserna med sin goda rätt, om man j kommer med en eskort af behörig styrka. (Sannt!Bifall.) i Hvad böra vi nu göra? Vi ha enl. min äsigt tre saker att göra, hvilka nästan kunna uttryckas med lika många ord. Vi böra först och främst rusta 088 )hase tiden an... Jag vill ej göra Preussen några förebråelser, ej ens för dess eröfringar; det har soretagit dem på sitt eget ansvar, men dot skall göra Europa råkenskap för dem... Vi skola so tiden an;j men hvad skola vi vänta på? Vi skola vänta, tills illa Preussens planer kommit i dagen ... Vi skola vänta, till vilkoren för det nya förbundet antagit en bestämd gestalt. Vi stå gentemot något okändt, säsom inför en oerhora gåta... Jag tror, liksom br Ollivier, att de i Tyskland forsiggångna :råndeingarne skols vinna stadga och större utsträckning; men jag är enig med hr Thiers i, at: deuna utveckling kan eventuelt utsätta Frankrike lör faror. Geutemot dessa faror, denna eventualitet förbehåller jag mig mitt beslut... Min sosterlandskarlek låte: mig tro på de naturliga gränsorna. Jag är enig med alla crorhärtorare deri, ar man lefver mera säker bakom en bergskedja eller en större flod, än bakom en påle, som är märkt med Preussens vapen... Thiers: Jag år af den föregående talarens iagi: man måste rusta, men vi ääste äfven fullfölja en politik, som ej är någon hotelse. Såsom sådan betecknade tal. : enlighet med sina kända äsigter, natioualitetsprincipenpolitik, hvilken ledt vill det au sig utvidgande Preussen och vållat Danmarks eonderstyckning, em dan Frankrikes ge-sanut vid Londonerkonferensen för nämnda prineips ekull gisvit de båda tyska stormakterna dillliälle att vomäktiga sig E-behertivlömeus, hvilka sedan skulle bli anledning till det stora krig, som stälide Preussen så mäktigt vid Frankrikes gränser. Statsministern Rouher: Det är en gammal sed hos de oppositionel., att de ständigt ölverskaita regeringens förmåga, makt och myndighet, för arkunom i molsvarig mån öka hennes ansvar ... Det anses a båda sidor som en naturlig sak, att Frankrike icke skulle i den danska frågan gå ändu till ett krig; hr Thiers skulle lika htet gjort det som vi. Det är saledes gifvet, att det i denna sak endast var fråga om att göra vårt diplomatiska inflytande gällande ...; Då Euglana föreslog, att vi skulle sånda våra resp. flottor in i Östersjon, motgatte vi oss detta förslag, emedan soljden anuars måste bli den, att vi invecklades i ett krig och dertill i ew krig på fastlandet, i att krig brars bördor det skulle dela med oss, men bwilket dock uppenbarligen endast skulle föga tynga på detsamma. Jag erinrar mig ej bestämdt, om det var hr Thieis eller hr Julqe Favre, som sade, att vi borde sändt flottorna in i Ustersjön och att deras närvaro skulie aflägsnat faran. Men, m. h, då ett stort folk låter en flotta löpa in i ett hat, för att företaga en hotande demonstration, får det ej återkalla henne, utan att vara beslutet på att göra, hvad vi gjorde år 1854 (mot Ryssland). Efter det vi sändt var flotta till Bosforen, skickade vi jemvät vår armå dit. (Mye ket bral mycket bral). Det är på dut sätter man skall gå till våga; man sk.ll icke försöka att begagna tomma hotelser, ty med dem uppnår man till sist endast gäckade förhoppningar. Thiers: Och Polen! Rouher: Hr Thiers afbryter mig med anmärkningen: Och Polen! Vi ha aldrig gjort den polska frågan till en militärisk fråga; vi gjorde gemensamt med andra makter Ryssland föreställningar, men vi ha aldrig sagt, att Frankrikes vapen skulle i sista instansen understödja dessa framställningar. Vi afgafvo diplomatiska förklaringar till förmån för det olyckliga folket. Ja, vi hyste sympatier för Polens sak, och landet delade dem; men vi ba aldrig, aldrig invecklat vår vapenära i den polska frågan ,.. Tal, återkom derpå till den danska frågan, sägande: Den danska förvecklingen uppkom genom en fullständig blindhet i Tyskland och på grund af Preussens äregirighet, som understöddes af Österrike, Det är mig obegripligt, att Österrike kunde göra gemensam sak med Preussen, om kabinettet i Wien ej haft planer, som det icke ör ögonblicket vidkändes. Jag har endast förmodanaen hårom, men man har som bekant sagt, att Österrike tänkte begagna alliansen med Preussen till att återvinna sina förlorade uöfringar i Italien och få alla de provinser, som ej hörde till Tyskland, upptagna i förbundet. Der uppstod en rörelse, som oemotståndligt ryckte med sig allt, en verklig förblindelse. Vi skulle endast kunnat hejda denna ström, om vi understout våra fordringar med vapenmakt, och jag tager hela kammaren till vittne, om den någonsin uppmanat regeringen at gripa till vapen i den danska striden (nej! nej!). Då England, som kunde haft anledning att skydqa Danmark, derför att detta låg midtemot dess kuster, då Ryssland, som kunde haft det aldra största intresse af att fördrifva Preussen från Östersjön, af att hindra en flotta från att bilda sig i Östersjön vid sidan af den ryska — då England och Ryssland, säger jag, icke ansett sig nödsakade att skrida till ett krig, för att lörsvara de vigtiga intressen, som i så hög grad uppfo.drude dem att handla, huru skulle då Frunkrike kunnat föra krig? Det skulle ju varit en omöjlighet! (bisal. från en mängd bänkur). På den franska regeringen hvilar således icke något ansvari den danska striden. Rouher yttrade i en annan del af sitt tal följande, som narmast ledde till det stormiga uppträde. vi i går omnämnde: Den enda lagliga regering är den, i hva:s namn jag nu talar Den har bekräftats genom nationens omröstning, bvilken, då en annan regering ledde landets affärer och förfogade öfver alla dess hjelpkällor, — i samma ögonblick en landsflyktig framställde sig, allena, inför nationen, med den prestige som hans namn, hans missöden och hans familjs ära förlänade honom, — f itt och efter egen ölverensstämmelse atropade Louis Napoleon. Efter d. 2 Dec. proklamerade den honom återigen (häftigt afbrott och larm på alla bänkar). Jules Favre: Tala ej om den 2:4dre December! Thiers (häftigt): Låt oss glömma den dagen! (Ny och häftig rörelse) Presidenten Walewski: Jag ber er, hr Thiers, att hålla er lugn och ej taga till ordet, utan att presidenten gifver er det. Thiers (ropar under allmänt oväsen): Men tala Jå icke om d. 2 Dec. till de män. gom den proskri