Göteborgsposten – 27 mars 1867, sida 2

den som finge bära föraktet. Det finnes icke vn enda domare som icke skulle rygga tillbaka för att döma honom. — Jag ämnar ej låta häkta honom, svarnde mr Lester häftigt. Ni behöfver icke hålla prediknirgzar. — Om jag icke vore öfvertygad att squir: Lester är en god man i botten och blifvit ledd (han ve bäst sjelf genom hvad inflytande) att handla orätt, skulle jag ej för honom ha uppenbarat den brottslige, fortfor mr Lester och såg honom stadigt i ögonen. Jag visste at: han skulle rygga tillbaka för att bringa offentligt straff öfver en person som är hans son och borde vara hans arfvinge, somt derigenom ge vidare näring åt skandalen i Davcsheld. — Vidare näring åt skandalen! upprepad mr Lester. Jag har aldrig förorsakat någon skandal, så vidt jag vet. — Min goda sir, svarade polistjenstemannen, om ni blott visste hvilka hårda yttranden man fäller om er från den ena ändan af staden till den andra, skulle ni ej säga det. Wilfred är, oaktadt allt hvad han gjort, populär och högaktad i jemförelse med er. — Ni talar i djerf ton, yttrade mr Lester. — Det tillhör mitt yrke. Men om ni vill betrakta det förflutna mindre fördomsfullt än ni sannolikt varit van att göra, skall ni måhända komma till samma slutsats som jag sjelf — att hade Wilfred Lester varit på annat sätt behandlad af sin far, skulle han aldrig ha förspillt sitt goda namn. Mr Lester ref sig i pannan med en blandad känsla af förtrytelse och förvirring.