— Det är just min åsigt; anföraren är den brottslige, och denne var Lydney. — Mr Lester, var öfvertygad om att jag känner förhållandena, eljest skulle jag ej ha kommit till er. Anföraren var icke mr Lydney. Mr Blairs röst hade antagit en låg, högtidlig ton, och i hans ansigte låg, der han satt med händerna på knäna och ansigtet framåtlutadt; en blick af allvarligt medlidande. Squiren tyckte icke om dessa tecken. — Änforaren var Wilfred Lester. Mr Lester rusade upp för att högljudt och vredgadt taga sin sons försvar och slog dervid omkull bläckhornet bredvid sig. Squiren visste knappt hvad han sade, men mr Blair satt med hela sitt yrkes lugn qvar tills utbrot tet gått öfver. — Jag är glad öfver att höra ett erkännande från edra läppar, mr Lester, — att det varit ert missnöje med honom som gjort honom vansinnig. Det var emellertid er son som bröt sig in i ert hus, det var han som beslutade och utförde expeditionen. Ni kan erhålla tillräckliga bevis, i fall ni så vill; men ni kan vara säker om, då ni vet hvem jag är, att jag ej skulle komma till er och berätta något, hvarpå ni icke helt och hållet skulle kunna lita. Mr Lester som icke längre skulle kunna betvifla mr Blars ord, satt i sin stol alldeles förkrossad vid tanken på att vara fader till en person som nattetid bröt sig in i andras hus, , — Men hvad var hans motiv? Ingen stöld begicks.