Göteborgsposten – 23 mars 1867, sida 2

nungsUUID 14a11111J9 797091JUHIUEJ 1 MAI CIDHTCIIAUI UUueHU nalnäamnden i Tölö socken och fattigförsörjningstyI telsen i Göteborg angående Anna Charlotta Olsdotters försörjning. — Rattegängsoch Polissaker. Yollskammaren. I går stod en sjöman vid namn Henrik Olsson, besättningskarl å båten Wilhelm, tilltalad derföre att han med en större bammare. med långt skaft försedd, slagit en sin vän och kamrat Benjamin Kristiansson Örn i hufvudet, så att denne fått svåra hål i besagde del af sin lekamen, hvilken del, efter detta experiment att döma, måtte egt ovanlig hållbarhet. Sedan Benjamin blifvit på detta sätt af sin vän preparerad, fann han sig naturligtvis föranlåten att, med blodet strömmande ned öfver ansigtet, söka reda på någon poliskonstapel, hvilken dels bragte Kristiansson upp på sjukhuset; för att bli förbunden, något som ban alltför väl behötde, dels tog fatt på valdsverkaren. Målet förevar i går i poliskammaren. Benjamin Kristiansson förklarade nu med mycket lugn min, att det ej var farligt med honom och att han icke fått mycket stryk, oaktadt detta vederlades af åtskilliga ganska respektabla plasterlappar, hvilka Kristiansson förgälves sökte dolja. Uuder förhöret förklarade K. att han förlikaty med sin vederpart och aw denne skulle ge honom en revers på 50 rdr för ersättande al omkostnader, sveda och värk samt andra med ifragavarande hammarslag följande olägenheter. K. menade derföre att uuda kunde vara jemnt. Henrik Olsson förklarade äter, att han ej afsett hvarken at: slå unjal K. eller att träffa bonom i hufvudet. Han bade blow värjt ifrån sig då K. tog honom i axeln. Poliskammaren, som naturligtvis icke kunde låta bero vid de bada parternas Ölverenskommelse, dömde Öl:son ati tör lindrigare vald böta 50 rår eller undergå 8 dagars lävgeisa vid vatten och bröd, till hvilket straff han genast införpassades. Kristiansson, som läst sit hopp vid den utlofrade reversen och fordenskull icke gjort något auspräk på ersättning al 0. såg nu sina förhoppningar försvinna i ett dimholjdt fjerran och förklarade då ban kom ut i förmaket, att nu vore hans utsigter till de 50 rdrna alldeles om intet, — dervid rilvande sig bakom öronen på ett sätt; som ej kunde annat än angifva tankar på den bögsta grad al sortviflan. Det har redan blifvit berattadt hurusom manspersonen Abraham Johan Carlsson, bosatt i Albostaden, med en sodavattenstluska illa slagit poliskonstapela Engqvist i an,igtet under det han gladlynt sörklarade denne att ban skulle ge honom en pris snus. Carlsson, som sedan han första gången var uppkallad till poliskammaren för besagde egendomliga bjudning på en pris, bunnit att i cellfängelset nyktra till — han förde nemligen orsta gangen ett ganska allvarsamt oljud i poliskummarens förmak — har erkänt atv han verkligen slagit till Engqvist med sodavattensflaskan, men påstod att Engqvist förut gifvit anledning dertill genom att knuffa Carlssons kamrat Severin Nilsson för bröstet, hvilket åter alldeles vederlades af Severins förut afgifna berättelse. I förra referatet omnämndes dessutom, att Carlsson brukat hota sin hustru till lifvet och esomoftast misshandla henne. Till igår hade åtskilliga vittnen blifvit inkallade för att i detta afseende höras. De flesta upplyste att C. en gång i September mänad varit mer än vanligt vildsint — till den grad att ordningsmannen J. P. Lindell varit nödsakad sätta vakt öfver honom på det att han ej skulle mörda hustrun. Han lärer då för detta andamå haft knif hos sig. Hustrun flydde hemmet. Dylika scener, last af mindre våldsam beskaffenhet, hade för öfrigt hvarje dag egt rum. En hustru Jobansson intygade, att hon flera gänger set: Carlsson skuffa sin hustru och hota att mörda henne eller göra sig nenus qvitt. En gång hade hon sett honom skuffa henne i sängen och förklara att ban skulle basa henne, och slutligen hade han, som lät knifven spela en stor roll i allt hvad han företog sig, efter att ha slipat en stor tälgknil 4trugat henne att vira trasor om densamma amedan han skulle stoppa den i fickan och bege sig ut att mörda Carlsson var för öfrigt något stillsammare då han var nykter, men icke mycket. C. förnekade att någonsin ha våldfört sig mot sin hustru utom en gång då han medgaf sig ha knuffat henne. Han påstod att han ej kunde erinra sig någon af de våldsamheter man för öfrigt lade honom till last, enär han då varit drucken. Det bestreds af äbörda vittnen att han varit så drucken, att han ej skulle kunnat erinra sig tilldragelserna. Mälet remitterades till vederbörlig domstol och C. återfördes till celifangelset. — Fortsatt polisförhör hölls i går ang. häktade Donatus Håkansson Rask. Som vittne hade blifvit inkallad drängen Per Johan Larsson. Han hade varit behjelplig att införa landtbrukaren Andersson sedan denne undergått misshandlingen i närheten af Marieberg. Han visste för öfrigt ingenting om hvem som begått brottet, men Håkanssons syster, madam Hansson, med sin man boende på Mariebergs eger, hade yttrat, att ÅHäkansson den ifrågavarande qvällen vål varit ute en stund, men hans rock hängde på kakelugnon. Per Larsson hade för öfrigt, då det var fråga om förhållandet emellan Anderssons hustru och Håkansson, hört denne senare yttra, att han vore ledsen öfver att något sådant komme i fråga, men att han icke vore ond på Andersson derför. Vidare hade madam Hansson yttiat, art Andersson kunde tacka henne för det han fått lefva, ty hade Hakansson gjort det, så bade det blifvit mycket värrer. Som ingen vidare bevisning mot IIaKansson fanns att tillgå, resolverade poliskammaren, att ehuru besvärande omständigheter mot Håkansson förekommit, så saknade likväl bevisningen nödig sullstandigbet för att han skulle kunna till saken fällas; men då Ilakansson vore en samhällsvådlig person, älades han att inom åtta dagar från cellsängelset skaffa sig laga försvar, vid äfventyr att annars blifva dömd till allmänt arbete (hvilket för honom, som ensamt häri Sverige är strasfad för andra resan stöld, betyder ungolar detsamma som trenne års allmänt arbete å Carlsborg). UUäkansson förklarade, att ingen här i staden skulle vilja taga honom i försvar och begärde art genast bli förpassad till Carlsborg, men som domen redan blifvit assagd kunde afseende ej fästas härvid. Och härmed slutar vål tillsvidare denna egendomliga historia, i hvilken hjelten är en man, som begått brott, hvilka mer än rån eller tjufnad fläcka en person, såsom 1. ex. poströfveri, en man, som blifvit bräknumärkt för lilstiden af tvenne länders lagstifiningat och likväl blott behölt att med sitt vackra utseende uppträda på ett landställe, för att kring sig samla en flock bangifna hjertan , med större lätthet äD en sultan för allt stt rFuld köder sig ett