Göteborgsposten – 23 mars 1867, sida 1

dit hon förklarat sig ega en oemotståndlig håg att förflytta sig. Få se nu om polisen i Malmö icke återsänder presenten till det land derifrån hon utgått hafver! Riksdags-Kaleidoskop. XX. Den 20 Mars. I går afton vid sextiden var trängseln stor bland supplikanterna till inträdesbiljetter på första kammarens åhörareläktare för sammankomsten i dag, då, enligt hvad ryktet sörmälde, h. ex. utrikesministern skulle besvara frih. Raabs interpellation. Redan kl. 10 på slaget hade första kammarens ledamöter mangrannt kommit tillstädes. På åhörareläktaren syntes älven ganska manga damer. De tycktes vänta sig något i den högre dramatiska stilen. Flera herrar bland diplomatiska kåren hade ock inställt sig, äfvensom f. d. presidenten Åkerman, hvilken, jag kan ej förstå hvarföre, inom intet landsting blifvit påtänkt till ledamot i första kammaren. Öfverst på ministerbänken satt justitieministern srih. De Geer. Han hade dagen förut efter öfverstånden sjukdom ånyo inträdt i regeringen. Han var ännu mycket blek och såg lidande ut. Näst intill honom satt civilministern och näst intill honom utrikesministern. Sedan några protokollsutdrag blifvit upplästa, inträffade en kort paus, och talmannen yttrade med sin vanliga monotona stämma: ÅII:s excellens utrikes-statsministern har begärt ordet. Grefve Manderstrom reste sig, uppvecklade ett skrifvet papper och inledde sitt antörande med den vanliga helsningen: UIr talman, min herrar! — Grefven läste tydligt och långsamt. Han är, som ni känner, en förträfflig lektör. Han eger en stor förmåga att lägga den rätta tonvigten på de ord, som särskildt böra accentueras, och att derigenom, om jag så får uttrycka mig, för åhöraren underlätta den läsning mellan raderna, som i diplomatiska handlingar ofta är behöflig. Det svar, som grefven lemnade på frih. Raabs interpellation, var naturligtvis utarbetadt med stor omsorg och hållet i den mest aktningsfulla ton mot interpellanten, som för den fosterländska anda, hvilken genomgick hans anförande, vederbörligen komplimenterades. Huruvida friherre Raab egentligen hade påräknat annat eller mera än hvad grefve Manderström meddelade, tilltror jag mig icke att afgöra; men jag har hört åtskilliga personer, som jag tror äro i dylika ämnen väl hemmastadda, hysa den åsigt, att hela interpellationsätgärden icke var af behofvet påkallad. Då interpellationsrätten utan tvifvel bör med all grannlagenhet och ej i otid begagnas, samt icke neddragas från den höga ståndpunkt, som den bör innehafva, försor frih. Raab påtagligen ganska rätt, att han nöjde sig med de upplysningar, som grefve Manderström ansåg sig kunna och böra meddela, och ej gjorde dem till föremål för en särskild kritik. Det kunde annars ganska lätt hända, att längre fram representanter med samma etourderie, som t. ex. andra kammarens Jöns Pährsson, tog sig före att pellera ministrarne, och vidare inläte sig i ordkast, som tvingade dem att icke ingå i svaromål. Att ni med stort nöje skall läsa grefve Manderströms ofvan omförmälda svar, hvilket i aftontidningarne är intaget, derom är jag fullt öfvertygad. Frih. Sprengtportens af bevillningsutskottet afstyrkta motion om en registreringsatgift på alla tullfria varor, försvarades envist, men fruktlöst, at motionären sjelf, som just icke med skonsamhet tog första kammarens tid i: anspråk. I andra kammaren upptogs tiden med behandling af vissa delar i tullbevillningen — de mindre vigtiga punkter i tulltaxan, hvilka fordrade rättelse på grund af vunnen erfarenhet. Protektionisterna, anförda af hr De Mare, assisterad af Medin, kämpade naturligtvis emot alla tullnedsättningar, ehuru de som töreslagits voro af ringa betydenhet. Ni skall möjligen anse det otroligt, att en sådan bagatell som tullens nedsättande trån 75 till 50 Å pr skålp. karkasser och karkassband, kunde föranleda en långvarig diskussion och votering. Då hr Muren upplyste, att i följd af den högre iaförseltullen å berörda artiklar den utvägen begagnats, att via Norge införa dem, hvarigenom svenska statsverket endast får 3712 öre pr skålp. (11 öre utgör tullen i! Norge), så hade Medin ingen annan utväg lör att bibehålla tullen oförändrad, än att anföra sin välvilja för Norge och nyttan af att genom denna karkass-expedition befästa brödrabandet. Denna högvigtiga diskussion afhördes af norske statsministern, h. exc. Sibbern, från diplomatläktaren.