tig är den nya strafflagen, när man öppnar munnen till onödigt prat! Ålventyrlig färd i Kalmarsund. Oskarshamnsposten läses: Sondagsmorgonen d 20 sist. Janusri begäfvo sig 5 manspersoner alla öländningar, i en mindre båt frän Oskars hamn, der de uträttat sina ärenden, till Öland Vädret var lugnt, men kölden stark, hvadan sundet snart började beläggas med tunn ig som hindrade båten att komma nog fort; så väl för att befordra framåtskridandet, som ock för alt förvara båten för isen, måste en man jemt stå i fören och med ena benet trampa isen för båtens stäf. Färden gick i alla fall sakta, — 0 fasa! — våra resande nådde icke land medan dagen varade. Den långa, dystra vinternatten inbryter öfver dem på denna värd! En utväg finnes dock i bekymren — och den voro att söka uppnå ön Jungfrun, som ock huldt slöt våra trötta resande i sitt irygga, men stela och kvliga sköte. Natten olet kallare än den sramlidna dagen — och öljande morgon var sundet ofarbart. Hvad var nu att göra? Ingenting! Allas tankar och känslor slötos i en dyster förbidan antingen af en storm, som skulle bryta isen, eler — hungersdöden! Det lilla mattörrådet var nära slut redan första dagen, och ingen utsigt att nå det så nära belägna hemmet foefanns! Man tänko sig dessa arma menniskors belägenhet! — Så förgick dag efter dag, under rysliga aningar om en oundviklig hungersnöd, och utan annan lifnäring än en thåökopp nötter (man utminuterade nötterna med en thkopp) och någon sup bränvin om dagen, tills påtöljande Fredag, d. 25 i samma månad, då en frisk bris skingrade isen. Nu begat man sig åt land, men vågade i stormen ej inlasta sakerna i båten, utan måste lemna allt på Jungfrun, och med stor möda nådde man den efterlängtade stranden.