nera på någol salt tillbakavisas. Skulle de tverkligen bekräfta sig, måste Preussen genor h denna affir ha öfverraskats. Forlållanden tmellan Berlin och Paris äro dessutom f. n. ick Åsså hjertliga, som man efter de sista trontale t akulle vara berättigad att tro. Huru sorglig Njatt just den nordslesvigska fråga ännu allt jemt skulle gifva Preussens fiender så myc -ken anledning till ty värr alltför grundade an grepp! Ännu hoppas man med säkerhet fö njdetta år på fredens bibehållande, men mul . underskattar dervid ingalunda utställningen inflytande och Frankrikes brist på militä risk slagfärdighet såsom företrädesvis bestäm mande. Man bör ej dölja för sig, att kejsarens omgifning uppträder alltmera krigisk och ut manande, ja, att den nuvarande krigsmini IJstern marskalk Niel har en ifrig bundsför. Tvandt och anhängare. Den nye guvernören för , militärskolan i S:t Cyr, general Gondrecourt Junderstödjer kraftigt sin förman och hänvisa i sina föredrag städse officersaspiranterna isyn :nerhet på nödvändigheten af att de lära sig ty ska, emedan de snart skola behöfva det, i det han tillika ej underlåter något, för att upphetsa deras nationalstolthet mot Preussen. Som sagdt, ännu är icke faran nära, ännu kan hon at värjas; men ett borde Preussen ej förgäta, neml. att det väl höfves detsamma att älven mot Danmark iakttaga den fördragstrohet, som det nyligen inom parlamentet så storsinnadt lofvat och hållit mot sina tyska förbundsvänner. Köln. Zeit. anmärker härtill, att om affären om Luxemburg uppgjorts, har den afslutats. utan att Preussen haft någon officiel förkunskap derom. På ett annat ställe säger samma blad, att Olliviers tal väckt uppseende, derför att man tror detsamma vara mer eller mindre ingifvet af kejsaren, Anmärkningsvärdt är derför, hvad haa sagt om nationalitetsprincipen. Han vill, och detta sade kejsaren äfven i ett af sina tal, att ej folken allena, utan ätven enskilda delar af folken skola ha rätt att fritt förfoga öfver sig sjelfva; att hvarken språket eller ursprunget kunna bestämma ett folks nationalitet, och att det står denna fritt att söndra sig från moderlandet eller ansluta sig till detsamma. Denna mening, som är den bästa och mest frisinnade tolkningen af nationalitetsprincipen, på det ej denna må kränka folkens frihet och sjelfsbetämningsrätt, finner ej Köln. Zeit:s gillande eller godkännande. Denna organ för ett Stortyskland kan naturligtvis ej gå in på den grundsats, att de delar af Tyskland, som ej vilja gå upp i Preussen, skola ega rätt att genom omröstning utträda ur det tyska eller nordtyska förbundet, under hvars mask Preussen vill under siua örnvingar samla de goda tyskarne. Tyskarnes valspråk är, att allt land, der tyskt tungomål talas, skall vara tyskt och derför äfven tillhöra tyska förbundet, om Tyskland ger sig en sådan författning; Frankrike tilllägger som vilkor härför: om befolkningarne vilja. Bladet yttrar vidare: Hvad Olliviers yttrade om Tyskland angår, kunde detsamma knappast vara annat, om man icke genast ville förklara Preussen krig. Att framställa sig som förödmjukad och likväl låta värjan sitta qvar i skidan, går ej an, och Ollivier, som denna gång talade under högre inspiration, sökte derför bevisa, att om man än vid Postdamshotvet är anti-fransysk, har deremot det tyska folket ett varmt hjerta for Frankrike. Ollivier smickrade lejonet, emedan man ännu icke är i stånd att locka det i tällan?. Rörande statsministern Rouheres tal i lagstiftande kåren d. 16 Mars refereras från Paris: Rouher besvarade påståendet, Satt Frankrike nu är mera botadt, än förr, emedan det har ett folk om s1 millioner vid sina gränser, dermed, att faran för Frankrike hade förr varit mycket större, emedan det då hade framför sig ett land vm 79 millioner och lessutoim mäste frukta den hel. alliansen. Han slöt leraf, utt denna belagerhet var för restaurationer och julimonarkien en orsak till deras svaghet. Detta är så sanut, att juliwonarkiens första handling ver sen bekanta cirkulårskrifv. Isen, i hvilken den hos nordmakterna ursäktade sig lör händelserna i Frankrike. Utan ett sådant uppträdande skulle de sannoikt ba inskridit mot detsamma. Det torna tyska förbundet hade gin slutsten i Petersburg samt hotade Frankrike vid Alperna och Rhen. IIau bestred, att det tyska förbundet, såsom Thiers sagt, endast haft defensiv kraft. 1859 bevisade motsatsen, emedan det skulle angripit Frankrike, om detta i sitt krig med Österrike berört tyskt sorbundsomrade. Hvad Österrike angår, som räknar: 2!(3 mill. innevånare, boppades Rouher, att det snart : kall hemta sig från sina sista förluster. Mot hr! Thiers påstående, att Frankrike ej Lar några allierade och alt Preussen skall ytterligare utvidga sin makt, menade Rouher, att Frankrike nog skall veta cc ——