Göteborgsposten – 21 mars 1867, sida 3

der, för att ändamålsenligt ordna platsen. Nationalgardister och invalider deltogo deri. De, som hade förlorat armarne, spände sig för lastvagnarne och framsläpade på detta sätt byggnadsmaterialiorna. Ju närmare festdagen kom, desto feberaktigare blef den allmänna rörelsen. Hela Paris, qvinnor ur folket och den högre societeten, barn, gubbar, ja, tillochmed Cartheuser-munkar strömmade ut, för att hjelpa till vid arbetet, medan talrika musikkå rer, blåsande patriotiska melodier, tågade kring hela fältet. I midten at detta reste sig fäderneslandets altar, omgitvet af jättelika kandelabrar. På en upphöjd platform, midtemot den första, tanns ett annat, rikt smyckadt altar med frälsarens bild. Bakom detsamma stod ett träd, å hvars grenar man tästat riddarhjelmar, vapen, rustningar, riddarordnar Åc., hvilka skulle på samma gång brännas upp genom en vid trädets fot uppkastad askhög, å hvilken man kastat hertigs-, markis-, grefve och baronkronor. KRundtomkring på jordvallarne hade 300,000 åskådare tagit plats. Vid militärskolan var uppförd en estrad, för att emottaga Ludvig XVI och Marie Antoinette, ministrarne, nationalförsamlingen, presterskapet e. Slutligen anlände man vid middagstiden under blixt och åska till Marsfältet. Ludvig XVI reste sig på estraden oc utropade med kraftig stämma: Jag, fransmännens konung, svär, att städse använda den makt, som statens konstitutionela acte tilldelar mig, till att upprätthålla den af nationaltörsamlingen gifna och af mig antagna författningen! Konungen hade ej väl slutat, förrän Marie Antoinette lyfte sin son upp på armen och sade, visande honom för folket: lär är min son, han delar med mig samma känslor! Denna förklaring besvarades trån alla håll med entusiastiska rop af: Åletve nationen!. hvarefter ett Tedeum, hvari allt folket instämde, slutade den stora festen. Och redan ett år senare, d. 17 Juli 1791, hvilket olika skådespel töretedde ej Marsfältet! Denna dag hade ett stort antal parisare äfvenledes infunnit sig vid fäderneslandets altar, för att der på klubbarnes uppmaning, underteckna en petition, som begärde samme! konung Ludvig XVI:s afsättning. Och då år 1793 konventet tieueradC I firade det åter på Marsfältet d. 10 Ang. re-? senerationsfesten, och sedan vid Bastiljen deputerade från alla departementer druckit ur pånyttfödelsens källa, proklamerade konventets president vid fäderneslandets altar den nya författningens antagande. På denna demonstration följde d. 8 Juni 1794 festen för det högsta väsendet, anordnad af Robespierre, tör att börja samfundets återupprättande. På Marstältet hade å ett med konst upptornadt berg återigen ett altar uppättats, vid hvilket man besjöng det högsta väsendet och svor att utrota tyrannerna. Unga Hickor med blomkorgar, mödrar med rosenbuketter, gubbar med ekqvistar, ynglingar beväpnade med pikar stodo i en vid krets kring altaret. Robespierre spelade den fanatiske öfversteprestens roll. Efter den blodigt-fantastiska konventsdagens slut kom Direktoriets tid, hvilket senare försökte att genom republikanska gyckolspel förmå Paris befolkning att glömma sin sorgliga belägenhet. Dessa fester förmådde likväl icke intressera mängden, i trots af de ideer, till hvilka Direktoriets Pindaros, Lebrun, brukade lemna texten och Mehul sjelt satte musiken. Den originellaste at dessa fester var den för friheten d. 9 thermidor är IV, då man i triumf kringförde bytena ur de eröfrade länderna. Marsfältet var då smyckadt med en mängd plundrade taflor och statyer, och fastan republikanerna med stolthet ombytte Corneilles vers till ÅRome est plus dans Rome, elle est toute å Paris, förstod likväl folket ej den sinnrikt uttänkta festapparaten, hvadan sympatierna derför voro ljumma. Annorlunda var det, då den första frauska industriutställningen öppnades på Marstältet d. 22 Sept. 1798. Och tastän detta första försök var vida mera likt en ärsmarkaad, än det vi i dag kalla industriutställning. hade likväl denna idå af Frangois de Neuåehateau, direktör för Gobelin fabriken, allufran början alt sagna sig är allmänt erkännande. Från denna tid, då Napoleon I:stes stjerna var i stigande, bler Marsfältet scenen för krigisk-militärisk ståt. IIär utdelade den då nyss krönte kejsaren d. 3 Dec. 1804 de kejserliga örnarno till den segerkrönta armeev. Här höllos revyerna, de stora soldat-circenses, på hvilka imperatorn bjöd folket, och här slutligen höll han efter sitt fall och sin sabelaktiga återuppständelse d. 3 Juni 1815 den stora demonstration, då han inför tolket proklamerade den trisinnade tilläggsakten till kejsardömets författning, innan han för sista gången drog ut till strid och seger och nederlag. Denna test var kanske den mest litvade, som Marsfältet någonsin sett. 30, 000 nationalgardister, 20,000 deputerade från depar