Göteborgsposten – 21 mars 1867, sida 2

kallat honom — jag vet ej hvad jag kallat honom. Allting utom en gentleman. Vi ha alla gjort det. — Alldeles. Han kan skratta åt pratet. Nu behöfver ni ej fråga hvarföre polisen bröt emot er mans order och frigaf honom. — och han är verkligen er son! Men när ni anförtrodde mig hemligheten af ert giftermål, hvarföre talade ni ej om honom? — Jag förmodar att jag ansåg det bättre att så småningom omtala dessa förhållanden. Naturligtvis skulle jag omtalat det för er innan vårt giftermål. I pekuniert afseende kunde ingen skilnad uppkomma, ty gossen hade sin egen stora förmögenhet och behöfde ingenting mera från mig. Jag väntade då aldrig att få ärfva titeln och lät ej den aflägsnaste tanke derpå få insteg hos mig. Min bror hade lika god helsa som jag och ämnade väl någon gäng gifta sig. — Er son är då rik? — Mycket, oberäknadt hans tillgångar på fädernesidan. Han skulle vara ett bättre parti än kusin Herbert för Maria Lester. — Skall ni stämma honom till rätta? frågade hon i låg ton. — För hvad? Tjufskytte eller inbrottsstöld. — Oh, Harry, skämta ej! Det förefaller mig som ett hån mot mitt elände. Jag menade — men det är detsamma ! (Forts.)