Göteborgsposten – 20 mars 1867, sida 1

lemnade jag slottet för att gå ombord på yachten och säga farväl; men jag gick först uppåt höjderna och dit löljdes jag af en man som bar en packe handelsvaror på sin rygg. Han tog ned den och bad mig köpa. Jag vägrade — vresigt nog, det medger jag, ty jag var ej vid det lynne att jag kunde visa mig vänlig, och karlen blef högljudd och oförskämd. Jag hotade med att tillkalla min fars betjening ; han skyndade sin väg och jag fortsatte min till kapellruinerna och gick in der. Jag ville ha bevis på hvad jag hört och väntade på er och Herbert Dane. Lord Dane gjorde en paus och betraktade henne; men endast en svag klagan kom från hennes läppar. — Uan kom. Han kom smygande upp till ruinerna, och i min sinnesrörelse gaf jag oafsigtligt något tecken till min närvaro; jag hade annars ämnat att vänta till senare för att få saken afgjord med honom. Han hörda ljudet och yttrade i hviskande ton: Är det ni, min älskade: Kan ni undra på, Adelaide, att dessa ord beröfvade mig all sans? Jag sprang ut och förebrådde honom sin nedriga falskhet: det kom till handgemäng och han skuffade mig utför klippan. — Gjorde han det med afsigt? frågade hon i det hon för ett ögonblick lyfte upp sitt ansigte. (Forts.)