Göteborgsposten – 18 mars 1867, sida 2

— Godt! sade sonen skrattande. Dröj en hel vecka, om ni behagar. Jag tycker rätt mycket om ett skämt. Den unge mannen tog sin hat: under det han talade för utt gå och söka upp Wilfrå Lester. Han hade ej sett houom på hela dagen och ar ur stånd att qväfva en känsla af obestämd oro med hä seende till honom, Har valde vigen förbi Danes!-eld Hall, ej derför att det var den kortaste, utan ecmedai ingen annan väg var så förtjusande för William Lydney. Då han hunnit in på skogsstigen, hörde han röster och i ;enkände Wilfreds och hans systers. Han var hemkomme från Great Cross och Maria hade i sin pinsamma oro åt r gått ut för att möta honom. Hon erbjöd honom litet p -nningar, allt hvad hon kunnat sammanskrapa; hon besvor honom att lemna trakten tills faran vore öfverstånden. Wilfred hyste stor tillgifrenhet för Maria och kände g plågad af att hon skulle misstänka honom. Hennes enträgna böner besvarades nekande, det ena ordet lecde till det andra och slutligen brast Maria i tårar och br-iskade att han skulle ara vänligare om han visste att hon skulle få uppoffra sig för hans skull och gifta sig mel lord Dane. — Åh, verkligen! sade Wilfred, och just i detta ögonblick var det som mr Lydney tom till stället. Wilfred hade ej hört talas om hans arrestering och Maria troddo att han var ute mot borgen. Han kände blygsel 5frer att han funnit henne i tårar och mr Lydaey stod stum af förvåning. — Ja, ni må väl undra, sade Wilfred till honom. Nu ha de befallt henne gifta sig med lord Dane och ge