Göteborgsposten – 18 mars 1867, sida 1

är nödvändigt att utöfva ett svek mot honom på slottet, er nuvarande herre. — Jag kan ej hjelpa det, var den gamle tjenarens svar. Och hvad det beträffar att han skulle vara min herre, så känner jag ingen annan herre än ni, mylord, eftersom ni är vid lif. — Godt! Jag tycker ej om svek sjelf, men det torde vara ursäktligt att möta svek med svek. IIlan har länge nog utöfrat det. Ni har ej frågat mig hvem det var, som kastade mig utför klijpan. Bruff frågade det ejheller. En dunkel misstanka uppstod hos honom. — Det var Herbert Dane. Men det skedde dock utan svek. Det ssekfulla dervid ligger deruti att han sedermera narrat enhvas genom att ge sig ut för oskyldig och omedveten om hur det tillgick. Detder är nu förbi, men något annat återstår. Hvar är det der skrinet, Bruff? — Det förlorade skrinet? sade Bruff skakande jå hufvudet, Mylord, det vet jag ej; jag har aldrig vetat det. — Det var mitt skrin, Bruff, och min mors före mig. Jag har all anledning tro att Herbert Dane gömt skrinet på slottet. Mr Blair — gentlemannen som ni ser här — föreslår att ni skulle försöka skaffa det derifrån i afton, under det er herre är borta på dinerin. Hans åsigt är värd att lyssna till, ty ban är tjensteman vid den detektiva polisen. Bruff blef eldröd i ansigtet. Denne Londonbankir, som varit så vänlig mot honom och uppmanat honom att tala om allt möjligt, skulle vara tjensteman vid detektiva