Göteborgsposten – 15 mars 1867, sida 2

— Jag föreställde mig att ni ej hyste så särdeles stor ömhet för mylord. — Ej så stor tillgifvenhet, som jag hyste för den öfriga familjen, svarade Bruff, isynnerhet för den gamle lorden och mr Harry. Jag har aldrig tyckt mycket om mr Herbert, men de öfriga äro döda och han är lord Dane. Han är en god herre. — Om någon af den gamla familjen kunde uppstå ur sin graf, skulle ni då anse er bunden att tjena honom eller den nuvarande lorden? — I så fall skulle den nuvarande lorden ej vara lord Dane, svarade Bruff efter en minuts öfverläggning. Men hvad tjenar det till att framkommu med omöjligheter, mr Apperly. De togo nu af inåt Sailores Rest. Bruff visade sitt missnöje. — Är mylord så sjuk att de ha fört honom hit! Det hade ej varit längre till hans eget hus, om de alls behöfde flytta honom. — Kom med, yttrade lagkarlen, utan att svara. Han ledsagade Bruff uppför trappan och in i sjuklingens rum. Bruff kastsde en orolig blick omkring sig. Han såg Lydney, Ravensbird, mr Blair och en person på soffan, som han blott kastade en flyktig blick på. Att han förmodat den ene gentlemannen sitta arresterad i polisvakten för inbrott och den andre vara på en jernvägsvagn halfvägs till London gjorde honom för ögonblicket ej särdeles förvånad. (Forts.)