Göteborgsposten – 15 mars 1867, sida 1

i vär makt. Han stod en full minut för att öfvertyga sig om att hans ögon ej bedrogo honom, derefter gjorde han ett tecken åt mr Blair, hvilken han blef nästan öfverraskad att få se. Lord Dane var icke i sitt bästa humör, ty den felslagna beräkningen med polistjenstemannens besök på Dancsheld förargade honom. Följaktligen hade hans skilsmessa från tjenstemannen icke varit så hjertlig som helsningen vid ankomsten. — Hvad är meningen med detta? frågade han högdraget; hvem har vågat befria denne man? Mr Blair gick ned ifrån trottoaren. Lydney lyftade lätt på hatten och lord Dane, som tog denna rörelse, afsedd att vara en höflighetsbetygelse, för att vara ett hån, gick långsamt framåt. — Mylord, yttrade mr Blair, vissa. omständigheter ha kommit till min kunskap, hvilka göra det onödigt att hålla mr Lydney häktad. Jag har ansett det min skyldighet att sätta honom på fri fot. — Hvad menar ni? frågade lord Dane; omständigheter? — Ja. Mr Lydney är oskyldig. — Jag tror ni är från förståndet! utropade lord Dane långsamt. Oskyldig! Har det väl funnits tydligare bevis på ett brott: Besinnar ni att då ni på detta sätt befriar honom, trotsar ni oss alla? — mig, mr Lester, polisen — sjelfva lagen. — Jag är ledsen öfver att ha varit nödsakad göra er emot, men då de omständigheter som jag talar om blifvit förklarade — — —