Göteborgsposten – 14 mars 1867, sida 1

närvaro förliden natt i mr Lesters hus, tillsammans mee de tre andra männen. I — Jag känner ingenting derom, sade lord Dane hög draget; men jag vet att William har den mest ädla ocl redbara karakter. Hela sin tid har han användt med at vaka öfver mr Lesters son, hvilken blifvit så illa behandlad med att försöka hålla honom på ritta vägar, stackars yngling; jag vågar påstå att det var för hans skull har var ute förliden natt. Jag skall skrifva några rader till honom och säga att han kan förtro sig till er. Kan har göra det? frågade lord Dane: jag menar så vidt saken rör den olycklige unge Lester? — Med all säkerhet. Jag skall lyssna till hvad han har att säga som en vän, ej som en detektiv polistjensteman. Kanhända är det bäst att jag går dit genast, medan jag tänker öfver den andra saken, rörande hvilken jag skall lemna mylord mitt råd när jag kommer tillbaka. Under tiden satt William Lydney — om vi fortfarande få kalla honom så — och väntade i fångrummet på stationshuset. Obenägen att oroa sin far med underrättelsen om sitt inspärrande, hade han ej gjort något annat än afsändt bud till mr Apperly. Dörrens hastiga öppnande lät honom hoppas att lagkarlen slutligen kommit; men det var endast lord Danes bankir, mr Blair, som kom. — Jag medför ett bref från lord Dane, började mr Blair i det han lade ett sammanviket papper i hans hand William såg först på brefvet och derefter på der nykomne. — Från hvem, sade ni?