Göteborgsposten – 12 mars 1867, sida 2

han underrättade om att han borde skynda att rädda O:s tillhörigheter. Härsor tackade honom Dalhjelm. D. une hade på aftonen varit sig alldeles lik och incalunda synts orol.g. Ej heller hade ban nämnt något om elasara. Hustru Helgessens beratteloc iustämde med manucas, hvad betiäffade tiden aå Dalbjelm ankom tifl och aflagsnade sig från deras bostad samt hans beteende hemma hos dem. Enkan Wibom, i hvars rum Dalhjelm bott sedan sex veckor, berättade att Dalhjolm brukade komma hem kl. halt 10 å 10 på aftnarne. Då han qvällen före eldsvådan kom hem, sade han att klockan var half 10. Han gick till sängs lugnt som vanligt. Hon somnade sjelf straxt deretter och hade sofvit en stund, då vaktmästare Helgesson kom och väckte dem. Hon kunde ej säga om Dalhjelm verkligen kom bem kl. halt 10 som han uppgaf, emedan hon ej hade någon klocka. Hade ban gats ut sedan han var hemkommen skulle hon säkerligen vaknat. Målarelärlingen G. O. Wibom sot då Dalhjelin kom io i rommet, men vaknade före honom, då HelResvon slog på dörren och underrättade om eldsvådan. Daldjelu var du afklåcdd och väcktes af W. D. tactackade b eigesson derför att han underrättat. Olssons svåger, f.d. timmermannen, numera handlanden B. Hansson, hade blifvit kallad, men är sjuklig, hvadan han ateblifvit. Olssons syster, hustru Hansson, hade deremot infunnit sig. Hennes uppgifter voro följande: Hon kunde ej erinra sig att Olsson legat hos dem någou gång efter jul, förrän samma natt som eldsvådan egde rum. (Olsson uppgaf, som i början at referatet nämndes, att han ofta brukat ligga hos Hanssons). O. kom beragde qväll omkr, kl. 8 hem till uem, för att låta laga siva stöflar, och gick derföre in till den i samma hus på nedra botten boende skomakaren Hellberg. Han bad sedermera hustru H. att få ligga der, emedan stöflarne väl ej kunde blifva färdiga pa aftonen. Härpå svarade hon: Det vet du väl att du fär. Han låg sedermera öfver oatten i samma rum som Hansson med bustru. På natten vaknade hustru Hansson af larmskotten och väckte då äfven Olsson. Hon gick ut för att se bvarest elden utbrutit och trodde det vara viu Landsvägsgaiun eller Djupadalen. Äfven O. var ute or att se på elden, hvilken syntes vara så nära, att man ej kunde förmoda den vara i O:s verkstad. Skomakaren A. W. Hellberg bor äett rum under Hanssons och hans hustrus -:ängkammare. På nedra botten bor utom Hellberg en avägerska till Olsson, enkan Johansson med dotter, hvarsorutom Hanssons handelsbod äfven är belägen på nedra botten. Hanssons sjelfva inneha hela öfra våningen, från hvilken leder an trappa i motsatta ändan af huset mot den, hvarest Hellbergs bor och har gin utgång, På aitonen före branden inkom Olsson med bottfår på ena foten och bad att Hellber skulle laga en söndrig stöfvel, som ban bar m handen, Hellberg tillraude honom att afven låta honom se om den andra stöfveln, hvarföre Hellberg lånade hunom ett par tofflor gjorda af ett par afskurna stöflar och utan bakkappor. O. gick ut ur deras rum, lemnande botifåren qvar, och begaf sig in till enkan Johansson, som sydde i ett per knappar åt bonom. Han bad hustru Hansson att tå ligga der öfver natten emedan stöflarne väl icke hunne att bli färdiga på qvällen, urarpå hon svarade jakande. Då O. aflägsnade sig ur Hellbergs rum, yttrade han att det vore tillräckligs om ban finge stöflarne kl. 7 eller 8 följande morgon, så att han kunde vara tids nog i Haga för att mottaga beställningar af likkistor (Eljest hade han som bekant inga beställningar i Haga.) Emellertid gick Hellberg, sedan ban på morgonen fait Olssons stöflar särdiga, in till Haga för att se hvarest eldsvådan varit. Under tiden bemtade O. sina stöflar. — Om 0. under nstten gått ut, skulle Hellbergs ej kuunat böra det, emedau twappan ligger åt andra ändan af huset. Deremot höras nere hos Hellbergs alla rörelser i Hanssons sängkammare mycket väl t. o. m. om någon der gär i strumplästen, men redan kl. 9 — 10 var det fullkomligt tyst hos Hanssons. Hustru Hellberg berättade detsamma som mannen, men tillade att först framemot ki. 11 f. m. hade Olsson infunnit sig för att afhemta sina stöflar, hvarför han som för Dalhjelm yttryckt sin farhåga för att eld skuile komma ut under hans vind nu tycktes ba varit mycket trankil. Då hustru Hellberg yttrade: Det lärer ha varit eld i Haga svarade han lugnt: ÅJn det sägs så. Hvarken Hellberg eller hans hustru hade sett 0 mer än några gånger förut, och beträffande O:a uppgift att Hellberg arbetat åt honom, inskränkte detta sig till att han en gång förut lagat ett par stöflar åt O. Sedan förhöret afslutats begärde Olsson att bli försatt på fri fot, men polismästaren förklarade att alltför många misstänkta omständigheter förekommit mot O. för att detta skulle kunna ske, hvadan han återfördes i cellfangelset. Målet uppsköts, för yiterligare upplysningars inhemtande, tills om Fredag.