Göteborgsposten – 11 mars 1867, sida 2

skulle uppsätta, enär han blifvit efterskickad med sådan skyndsamhet. Han steg fram för att komma midt emot den sjuke och talade under det han gick. Jag är ledsen att höra att ni är allvarsamt sjuk, sir, började han. Mr Home, tror jag. ; Sjukliogen lyftade på hufvudet och fäste sin blick på honom. Hans ädla anletsdrag, något tunna till följe af sjukdomen, hans genomträngande ögon och hans silfverhår erbjödo en ståtlig anblick. Han var fortfarande en vacker. man. Mr Apperly såg på honom och drog sig derefter ett par steg tillbaka, i det hans ansigte uttryckte en med förskräckelse blandad förvåning. — Gode Gud! utbrast han i det han for med handen öfver sin panna. Det — det — kan det vara? Det är kapten Dane! återkommen till lifvet. — Nej, sir, svarade sjuklingen, det är ej kapten Dane. Jag är lord Dane. Och det har jag varit alltsedan min fars dod. Lagkarlen var i yttersta grad förvirrad. Han vände sig från den sjuke mannen till Ravensbird, från Ravensbird till den sjuke mannen. — Är det en dröm? utbrast han. — Det är ej en dröm, sade Ravensvird. Det är min gamle herre, numera mylord Dane. Jag är stolt öfver att ha vetat det alltsedan dagen efter skeppsbrottet. Har äfven ni anat det, läsare? Det var vorkligen Harry Dane. Fallet utför klipporna hade ej dödat honom och ni skall straxt få veta huru han blifvit räddad. Han hade alltsedan uppehållit sig i Nya Verlden, der han nästan