Göteborgsposten – 11 mars 1867, sida 1

Maria stod darrande. — Hvad är att göra, Sally? Mr Lydney kan ej lida för honom, förstår ni. — Det står ej i min makt att säga hvad som skall göras, svarade Sally. Jag har varit till hälften vansinnig sedan jag fick höra att han blifvit anklagad. Jag tror att han är ädelmodig nog att gå i fängelse heldre än att förråda mr Wilfred; men er bror är äfven ädelmodig på sitt sätt, miss Lester, och hvad jag befarar är att i samma ögonblick han kommer hem från Great Cross och hör hvad som händt, skall han gå direkte till polisstationen och omtala sanna förhållandet, så att mr Lydney må bli frigifven. Så har nu detta blifvit följden at min dårskap! — Er dårskap? upprepade Maria. — Ja, miss Lester. Jag var svag nog att uppmuntra dem i deras giftermälsplan och sade dem att jag skulle tjena dem lika bra som två andra tjenare. Förhållandet var att jag tog deras parti mot squire Lesters och hans vackra hustrus grymhet, ty jag har älskat mr Wilfred som om han varit mitt eget barn allt sedan jag vårdade honom som liten. Det är rätt åt mig. Men jag trodde aldrig att det skulle sluta på detta sätt. — Sally, vet ni hvarför han — min bror — gjorde det? — hvad hans mål var? — Jag vet det ej, svarade qvinnan. Jag förmodar att de skulle alla få sina andelar af bordsilfret och hvad annat de kunde komma öfver. Det tycktes ej vara mycken tröst att hemta på någondera sidan och Maria aflägsnade sig. Aftonen började bli