Göteborgsposten – 8 mars 1867, sida 1

med sin sidenparaply drypande af regn. De båda gentlemännen råkade just då att skratta af hjertans grund. — Kunde jag ej tro det! blott prata oeh skratta tillsammans! Se så, monsieur Apperly, var nu god och sätt på er en hatt och följ mig! — Hör man på bara, svarade lagkarlou, som var mycket road af att prata med mrs Ravensbird, men vid passande tillfällen. Jag är alltför sysselsatt. — Men jag har kommit för att hemta er, utbrast Sophie och stampade med sin vackra fot, Det är ej en minut att förlora. Geutlemannen som bor hos oss har väntat på er alltsedan ni reste och han vill ej vänta en minut längre, nu då han vet att ni kommit hem. Han är mycket sjuk. Han är dertill mycket hetlefrad af sig? — Hvad vill han mig? vill han att jag skall uppsätta hans testamente: Jag kan ej gå dit i sådant regn, sade mr Apperly till hälften skrattande. — Ni skall komma med mig om det ock haglade; monsieur, utropade Noplie i så myndig ton att mr Apperly blef holt öfverraskad. Yet är af mera vigt än ni tror och ni får ej vägra eller dröja. Pet är en timma sedan han färst hörde att ni var hemkommen; det är två timmar sedan han skickade ut unga mr Lydney för att fråga om ni var kommen. — Skickade han ut unga Lyducy? frågade lagkarlen. Ah! han har haft nog att göra för egen räkning denna eftermiddag: mr Bent har honom i säkert förvar i stationshuset.