Göteborgsposten – 8 mars 1867, sida 1

— Mr Bont har mr Lydney i — hvad säger ni? utbrast Sophie. — Han är i polisvakten, mrs Ravensbird. Unge Lydney var on af dem som gjorde inbrott i squire Lesters hus förliden natt! Den ende af hela sällskapet som hittills blifvit igenkind; derföre är han i polisvakten. Under atskilliga utrop lomnade mr Ravensbird rummet och skyndade nedåt gatan i regnet mot Sailoris Rest, lemnande sin paraply efter sig. Lagkarlen tog den, jemte en annan för sin egen räkning samt följde henne. En annan person var ute i regnet denna eftermiddag: det var Maria Lester. Instinkten sade henne att hennes bror Wilfred varit med, under förflatna nattens tilldragelser, att William Lydney, trogen sitt lofte till henne, blott varit tyst för att oj störta honom. Hvartöre Wilfred gjort något sådant kunde hon ej säga; hennes farhågor voro obestämda, men nästan outhärdlisa. Hon smög sig ut framemot! skymningen, då sannolikt ingen skulle sakna henne, och sprang hels vägen till sin brors hem. Luften klarnade upp innan hon nådde detta; regnet u phörde och en lang strimma liksom af guld kantade molnen i vester. kEdith satt ensam inne och skenet tran en flammande brasa belyste hennes ansigte, hvilket började se allt friskare ut. Maria kastade en ängslig blick omkring rummet. — Hvar är Wilfred? frågade hon. — Han har rest till Great Cross, svurade Edith. — Rest till Great Cross! upprepade Maria. Jag — jag ville säga honom några ord.