Göteborgsposten – 7 mars 1867, sida 2

han satt vid ett bord med en penna i handau och ett bläckhorn framför sig samt gjorde sina anteckni gar. Tiffle kom in, nigande till höger och voaster samt händerna i kors öfver hvarandra under hela tidea som hon aflade sin berättelse. — Jag gick till sängs förliden natt, sir, började hon särskildt vändande sig till sin herre, men va ur ständ att kuuna sofva; ju mer jag försökte att till luta mina ögon, dess mera envist hölls jag vaken. Strax: efter det klockan slog ett, tyckte jag mig höra ett buller nedra vaningen; jag hörde det tva ganger; jag satte nig u pi sängen och lyssnade en stund samt trodde aut j g missta git mig. Det var säkert tjugo minuter dereft:: som jag åter blef oroad och denna gang hörde jag däm, de röster. Jag blef obeskrifligt ängslig: jag steg upp och gick utför trapporna tills jag kunde se ner i förstugan. ag trodde att jag skulle svimma; mitt hjerta stod i halsg open. — Hör ej till saken, afbröt mr James. ll id såg ni? — Gentlemän, jag sag detta. Jag såg t.v bofrar i förstugan med svarta ansigten och straxt dercei er aflossades ett pistolskott, hvars rök förblindade mig. Sedau sag jag en fjerde karl som rusade ut genom först iguslörren; åtminstone såg jag hans rockskört. Om någonsia ett sruntimmer var nära att svimma, så var det jag vid detta tillfälle, gentlemän; men jag ville ej svimma: jag hade en familj att beskydda och det gaf mig mod. Jag såg fortfarande ner och varseblef en man rusa in igen, och jag är ledsen att säga — Iiffle sänkte härvid sin röst — att denne man var mr Lydney.