Göteborgsposten – 7 mars 1867, sida 1

ö Göteborg d. 7 Mars 1867. Till försvarsfrågan. Det famösa beslut, som fattades af riksdagens nedre kammare, att vägra regeringens begäran om mera tydliggjord bestämmelse ang. konungens rävt att till öfning inkalla beväring, då landets säkerhet så fordrar, har grundad anledning att i mer än ett afseende betrakta nationalbeväpningssrågans konstitutionela sida. Under debatten om förutnämnda bestämmelseändring nörde man neml. nationalbeväpningens radikala anhängare påstå, att derigenom skulle i k. M:ts hand läggas en wakt, som kunde bli af örderfliga följder för landet. Man skulle derigenom, hette det, kunna så se landet godtyckligt berötvas för någon tid sina bästa armar — en statsekonomisk förlust; man skulle kunna få se blomman af landets ungdom plötsligt kastad som kanonmat i något äsventyrligt företag — en smärtsam och politisk tara. Må vi då se, huru saken ställer sig, om, såsom några vilja att det genast skall gå, hela vårt försvarsväsen grundas på nationalbeväpning, ty det är pressens skyldighet att betrakta angelägenheter af sådan vigt som denna från alla sidor och att utan tvekan säga sanningen, 8 14 i Regeringsformen säger, att öfver rikets krigsmakt till lands och sjös eger konungen högsta befälet. Då nationalbeväpvingen genomförts, är denna rikets krigsmakt; men nationalbeväpningen är detsamma som beväring, denna blir således, tastän annorlunda organiserad än nu, vår krigsmakt, öfver hvilken konungen har högsta befälet. S 15 i Regeringsformen säger: Kommandomål, hvarmed förstås sådana, som konungen, i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmakten till lands och sjös, omedel