Göteborgsposten – 6 mars 1867, sida 2

— Dårar! utropade Wilfred Lester. Rädden er sjelfva och varen hastiga i rörelserna. Dårar! dårar! ilan rusade genom förstugudörren, lemuande den öppen för em, och försvann bland buskarne på hözra sidan, hvaritrån han lätt kunde uppnå vägen. Det var i detta ögonblick som William Lydney kom dit. Beecher och Nicholson ville springa efter, men Drake hejdade dem. — Visen er ej fega, yttrade han med en hes hviskning. Vi kunna ännu komma åt silfret. Om de varit försänkta såma här 1 huset, så ha de kanske ej vaknat al ekottet. Låton oss vänta för alt se om så är förhällandet; vi få ändock tillräcklig tid att fly. Han hade ej fullkomligt hunnit sluta förrän ett afbrott inträffsde som de ej räknat på. Förstugudörren öppnades på vid gafvel och en långväxt man rusade in. Pörst trodde de att unga Lester kom tillbaka. Men då skenet från ljuset föll på honom igenkände de mr Lydney. — Ni olyckliga, missledda män! utbrast han upprörd. Hvar är Wilfred Lester? Innan de kunde få fram ett svar fick Nicholson sigte på en person som stod i trappgången i hvit drägt och hvilken stirrade på dem genom ballustraderna. Denna person stod i krokig ställning och torde ha varit der någon stund. Ljudet af pistolskottet hade äfven gjort sin verkan: dörrar öppnades och stängdes. (Varta Y