Göteborgsposten – 6 mars 1867, sida 1

få bevittna hvad som tilldrog sig var oemotständligt och han följde mr Lydney i spåren. Lydney tycktes ej hinna tram i god tid. Han stannade en stund för att rekognoscera; men allt var tyst som i grafven. Ingenting syntes, ingenting hördes; fönsterluckorna voro dragna framför fönstren; husets innevånare slumrade. såvidt han at utseendet kunde döma, i frid och ro. Hade Shad bedragit honom? frågade han sig sjelt, men spratt i detsamma till vid ljudet af ett pistolskott initrån huset. Nästan i samma ögonblick sprungo några gestalter som han i mörkret ej kunde urskilja ut genom förstugudörren på husets front och rusade in bland bnskarne på högra sidan. Lika hastigt som kanhända oförsigtigt rusade Lydney in i byggningen, under det förvirrade tankar om att bistå dels Wiltred, dels huaets innevånare korsade hans hjerna. Shad hade ej ljugit. En fönsterruta hade blifvit utskuren på husets baksida, och Drake hade först inträdt samt sedan hjelpt in de andra. Sedan de väl kommit in, stannade de för att tända eld på ett ljus, lyssna och kanhända hemta andan, Som detta var det första inbrott de begingo. är det sannolikt att deras hjertan slogo med dubbel hastighet. — Denna vägen, hviskade Wilfred Lester, som naturligtvis väl kände till det gamla husets inre, hvilket de ej gjorde. Han förde dem in i förstugan i husets front, i ändan på hvilken, som man torde påminna sig, hans fars studerkammare var belägen. Nyckeln var i dörren och de