Göteborgsposten – 4 mars 1867, sida 2

horet inkallad, hade intet utt meddela. Som torparen Petier Hansson från Lerbräcken, hvilken blifvit ånyo kallad med anledning deraf att Donatus förnekat, att han, Petier Hansson, såsom det i polisprotokoller uppgifvits yttrat att det säkerligen varit Donatus som han sett slå Andersson, — bade icke infunnit sig, hvadan målet uppskots på ytterligare åtta da ar. Donatus återfördes i cellfangelset. Från Stockholm. Enligt i Thorsdags till pollskammaren ingången anmälan har on karl, som på grund af honom funna papper antages vara s. drängen Jeremias Persson Ruona, ankommen från Haparanda, i Thorsdags afton an träffats sanslös å vägen utmed den s. k. Slätten på Djurgården, blödande ur ett djupt sår bakom venstra örat. Han upptogs och fördes till den å Djurgården: stationerade polisbevakningens vaktrum dit en fältskär kallades, som dock vid ankomsten förklarade karlen död, antagligen i följd af blodförlust, Såsom hans baneman är anhållen en sjömanspojke, omkring 20 år gammal, vid namn Per Wilhelm Falk, känd såsom eu ytterligt vila sälle. Han, jemte flera andra, deribland Ruona, hade appehallit sig å en krog, benämnd Lilla Calle vid Långa gatan, der ordvexling uppkom emellan Falk m. fl. å ena och Ruona å andra sidan, föranledd deraf, att R. ej kunde betala intagen förtäriog Då R slutligen aflägsnade sig, följde Falk strax efter och en stund efter det den senare återkommit till krogen påträffades Ruona hflös. Falk nekar ihärdigt, men åtskillig bevisning är redan mot honom förebragt. En handelsbokhållare vid namn Carlqvist anmälde förl. Thorsdag tiil polisen att han dagen förut borttappat icke mindre än 660 rdr rmt bestående at 6 sedlar å 100 och 6 dito å 10 rdr rmts valör af Rikets Ständers Bank. Ilan hade enligt uppgift balt penninsarne förvarade i biostsickan. För några dagar sedan ankom till Stockholm en bonde och tog in i ett bondqvarter å norr med en 4-årig vacker häst; hvad som icke utgjorde hästens minsta prydvad var en rik tagelsvans som räckte ända ned till mnarken. Bonden, som följande dag tnkte sälja den vackra hästen, installde honom i ett skjul öfver natten och gick derefter lugat till hvila — så lugnt sum man kan hafva det i est bondqvartcr. Morgonen derpå, då han kou ut till sin bäst, stod denne och hviftade vänligt med svansen åt honom — men hvilken svans! — o vel — det var en liten stump utan ett enda scrå långt tagel. Bouden måste, ster fruktlösa försök ati få sälja sin putte, taga Honom med sig hem, som han sade, för att ställa honom ett par tie år på tageltillvext. Man har ännu ;j lyckats komma dageltjufven på spåren,