serade förbi: en gentleman som såg skarpt på honom, mycket skarpt, tyckte mr Lydney. Det fanns dock ingenting förolämpande i denna blick. — Jag hoppas han skall känna igen mig, sade mr Lydney godmodigt. Jag undrar hvem han är. — Det är mylord Danes bankir, sir, var flickans svar. En af slottets betjenter gick förbi nyss med en kappsäck som han hemtat på jernvägsstationen; han sade mig att den tillhörde mylords Londonbankir, som kommit ned på besök; just då blef denne gentleman synlig och han sade att det var densamme. Tack så mycket, sir. Farväl, mr Lydney. De sista orden, som uttalades högt, ty mr Lydney hade nästan kommit utom synhåll, nådde bankirens öron Han vände sig om och tilltalade flickan. — Jag tyckte ni kallade den der herrn Lydney? — Ja, sir. Det var mr Lydney. — Mr Blair säg efter honom tills han var ur sigte. Måhända motsvarade e Lydney den föreställning han gjort sig om honom. — Han ser ut som en gentleman, voro de ord, som undföllo honom och, som det syntes,. ofrivilligt. — Han är också en gentleman, om någon är det, utropade den unga flickan med värma. — Det der är just en karl att taga unga landtflickors hjertan med storm, sade mr Blair för sig sjelf. Bent har rätt: det finnes en viss likhet med lord Dane hos honom. Jag undrar —